Det “nya” Sverige finns i orten

Det svenska samhället beskrivs allt oftare som segregerat, och är ett av världens mest sekulariserade länder. Samtidigt är de länder varifrån många av våra migranter härstammar präglade bland annat av en stark religiositet, ett kollektivistiskt tänkande och står i högre utsträckning än Sverige för traditionella värden och värderingar.

Migrationsprocessen är därför på många sätt och för de allra flesta genomgripande och påfrestande. Men den öppnar också upp för att leva i ett nytt ”mellanrum” och för att göra en ”teologisk resa”. Det märks bland annat genom det stora antalet konvertiter i svenska församlingar, och att församlingar där medlemmarna har bakgrund i en mängd olika kyrkotraditioner blir allt vanligare.

Emma Stenström, docent vid Handelshögskolan i Stockholm, skriver i sin bok Bubbelhoppa om det värdefulla för samhället att kunna kombinera både så kallat ”bindande” och ”bryggande” socialt kapital. Det bindande sociala kapitalet är det som finns inuti våra ”bubblor” – de sammanhang där vi känner oss som mest hemma. Det bryggande är det som finns mellan olika bubblor. Bägge behövs, inget är i sig tillräckligt, menar Stenström. Vi behöver alltså samhällen och församlingar som består av en mångfald i samverkan.

Vi lär oss allra mest av att tänka tillsammans med dem som tycker och tänker olika än vi själva. Men av Demoskops regelbundna mätningar kan vi se att inget annat område har utvecklats sämre i Sverige än den sociala sammanhållningen. Det finns ett stort behov av att människor från olika bubblor möts och samverkar.

Rapporten Frikyrkan i orten visar på det unika bidrag som en kristen församling är, framför allt i vad som benämns som utsatta områden. Genom att vara en gemenskap av mångfald har församlingar en enormt viktig uppgift och potential att vara en motkraft mot isärhållande krafter.

Att ta del av kartläggningen Frikyrkan i orten och inspireras av lokala erfarenheter är mycket värdefullt. Men en fråga som dröjer sig kvar hos mig är hur vi ser på och talar om Orten. Finns det en tendens att cementera ett ”vi-dom-tänkande” eller förmår vi se en annan verklighet?

För trots att det skrivs om vikten av att ha ett inifrånperspektiv, en kulturförståelse och att lyssna på kristna som bor på platsen, ger läsningen mig ett visst ”skav”.

I rapporten talas om onådda folk och låg frikyrklig närvaro. Detta ses som en av den svenska frikyrklighetens största missionsutmaningar. Skavet uppstår eftersom jag vet att det i dessa områden bor en hel del kristna, från olika kyrkofamiljer – kristna som trots rapportens goda intentioner kan upplevas osynliggjorda. Många av våra nysvenska kristna systrar och bröder ser sig också som missionärer i vårt sekulariserade land.

Min fråga är, utan att vilja minska på kraften av satsningar kring mission: Hur kan en bredd av kyrkor samverka i vår gemensamma kallelse att dela evangeliet?

Jag får en känsla av att man vill ”ta sig an” våra områden därför att man tänker att behoven här är som störst. Utan att blunda för utmaningarna, låt oss heller inte cementera den segregation som redan finns, ett vi-dom, där det är ”dom” som har störst behov.

Också ordvalet, ”samhällets marginaler”, underförstått de utsatta områdena, skaver. Jag ser det tvärtom. Det är i våra så kallade utanförskapsområden vi lever det ”nya” Sverige. Vi är centrum.

Jag tror inte att Jesus skulle benämna något område som marginaliserat. Det är de med makt som sätter dessa epitet och tränger ut människor i periferin. Enskilda och grupper kan vara eller uppleva sig marginaliserade, men frågan är om vi kan kategorisera ett område som marginaliserat? Låt oss undvika dessa epitet och sträva efter att hålla ihop snarare än att dra isär.

Till sist: Att benämna individer som väljer att bosätta sig i dessa områden som hjältar spär på bilden av att det skulle vara sämre och farligare här än på andra ställen.

Inget område, ingen grupp eller individ finns bortom Guds kärlek. Inte för att raljera eller bagatellisera, men problematisera och nyansera, vill jag avsluta med följande rader:

Utsatta områden kan beskrivas som platser där den kristna närvaron är svag, sekulariseringen utbredd och därmed okunskapen stor kring religion i allmänhet och personlig kristen tro i synnerhet. Homogena sammanhang där det ”nya” Sverige lyser med sin frånvaro och kultur- och språkkompetensen är låg.

Här finns behov, många gånger dolda, bakom väl fernissade fasader. Ensamheten är utbredd, både vad gäller enpersonshushåll och stora villor med tomma rum. Många saknar ett vardagligt delande och kontinuerlig gemenskap med andra ”bubblor”.

I dessa villakvarter behöver nya församlingar planteras, satsningar som behöver stöd från platser där människor lever nära varandra, delar sitt bröd, sina sorger och glädjeämnen på torg, i trapphus och i tvättstugor. Platser där människor samlas, inte sällan dagligdags, i stor mångfald, och vet vad livet med Jesus handlar om.