EFK är som en båt där två grupper försöker ro åt varsitt håll

Kyrkohistorien har några avgörande vägskäl där kristenheten har delats på grund av oenighet i frågor så centrala att en gemensam fortsättning blivit omöjlig. Under reformationen gällde frågan rättfärdiggörelsen genom tron. Under 1800-talet startade baptister och missionsförbundare eget när skillnaden blev för skarp mellan dem och statskyrkan. Senare bröt sig pingstväckelsen ur de samfund de upplevde för trånga.

Inom protestantismen har delningar och sammanslagningar återkommande skett enligt respektive tids skiljelinjer. Så var det när fribaptister, Helgelseförbund och Örebromission växte fram, och motsvarande gällde när dessa samfund 1997 gick samman i Evangeliska frikyrkan. EFK utökades snart med fler församlingar som lämnade mer liberala samfund för att gå in i en – som de uppfattade det – bibeltrogen rörelse. För många av dessa var frågan om sexualitet och äktenskap den avgörande. Med tiden började det dock spänna alltmer även inom EFK. Alla kopplar inte längre till den internationella evangelikala rörelsen, utan positionerar sig mer åt andra teologiska hållningar. Detta blir tydligt i den nya rapporten Helighet och barmhärtighet.

Hela kristenheten står i dag i en stark inre spänning, både i Sverige och i övriga västvärlden. Vår tids konflikt gäller inte främst frälsningsteologi, doppraxis eller Andens gåvor, utan vad som ska utgöra kyrkans grundfundament. De ärenden som på ytan tycks beröra medlemsvård landar i en större huvudfråga: om Gud eller människan ska vara kyrkans yttersta normgivare.

Min doktorsavhandling om hur Sverige under förra seklet formades till världens mest sekulärindividualistiska land ger perspektiv även åt vår tid. Svenska kyrkan upplevde under 1900-talet en kraftfull sekularisering inifrån. Det skedde dock sällan via uttalad fiendskap mot kristendomen, utan huvudsakligen genom att nya, humanistiska ideal stegvis fick ersätta den tidigare grunden av Skriften allena. Genom små förflyttningar i samma riktning förflyttades auktoriteten – från Gud till den självständiga individen. Dåtidens inre sekularisering genomfördes till stor del via politiken. Vår tids processer motiveras främst teologiskt, men speglar till stor del samma ideal.

En annan historisk lärdom är att kyrkopolitiska kompromisser fungerar som tillfälliga hållplatser, inte som långsiktig lösning. Sådana kompromisser har återkommande fått funktionen som avstamp för nästa steg på vägen mot slutpunkten, som i den autonoma filosofin är att människan ges rollen som yttersta grund för kyrkans tro och liv. Frågan om sexualitet och äktenskap handlar därför inte i grunden om bemötande; här torde alla vara överens om att varje människa bör mötas med Jesu kärlek. Striden står i stället mellan en tvåtusenårig kristen grundsyn där sexualitetens plats är i ett livslångt äktenskap mellan en man och en kvinna, och en ny filosofi påverkad av den sekulära kulturen, med den oberoende individen som moraliskt centrum. Dessa två grundsyner är principiellt oförenliga, och det är därför konfrontationen blir så skarp.

Svårigheten att finna en farbar medelväg blir tydlig också i EFK-rapporten. Å ena sidan förmedlas Bibelns konsekventa budskap att homosexuella handlingar är synd. Å andra sidan menar texten att sådana handlingar ändå kan bejakas. Ytterligare avsnitt bejakar i stort sett hela filosofin bakom hbtq+, och det är också ditåt rapportens rekommendationer lutar. Denna spretighet illustrerar en stark oenighet i grundsyn. EFK är just nu som en båt där två grupper samtidigt försöker ro åt var sitt håll. Den ena följer den evangelikala världen och Lausannedeklarationen, där Bibeln hålls som ”det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv”. Den andra följer en liberal hållning där Bibeln betraktas som ”kontextualiserad teologi och inte en samling tidlösa trossatser”, som Öjebrandt, Cedersjö och Arenius skriver i Dagen.

Historiens erfarenheter pekar på att svensk kristenhet står inför en omstrukturering. Den traditionella lösningen i sådana fall är att grupperna delar på sig och i den bästa av världar kan önska varandra frid och gå vidare i sina uppdrag. Dessa processer har inletts i andra länder, och en sådan uppdelning mellan bibeltroget och liberalt tycks långsiktigt trolig även i svensk frikyrkorörelse. Internationellt sett är trenden att bibeltroende kristendom växer, medan teologiskt liberala grupper går bakåt. Rent strategiskt kan vägvalet därför verka enkelt, men varje individ, församling och samfund behöver fatta sitt beslut.

Långvariga inomkristna konflikter åsamkar medlemmar och församlingar stor skada och tar tid och energi från huvuduppdraget. EFK är i det längre perspektivet en kortvarig sammanfogning av frikyrkliga grupper som utvecklat allt starkare inre slitningar. Svensk väckelsehistoria har upplevt flera perioder av uppbrott och omstrukturering längs sin tids skiljelinjer. Klyftan kring synen på bibel, sex och äktenskap har i dag blivit så djup att den framstår som den naturliga gränslinjen för en kommande omformation. Det är en sådan process vi nu tycks stå inför – och det är inte med nödvändighet negativt.