En barmhärtig samarier ska inte försöka tjäna på asylinvandringen

Ulf Kristerssons (M) uttalande förra året i Sveriges radio om att invandringen har blivit en belastning för Sverige väckte starka reaktioner. Orsaken verkar i första hand ha varit hans sätt att formulera sig, och jag håller med om att det hade varit klokt om den moderate partiledaren hade använt en mer neutral formulering. Att säga att invandringen är “en belastning på välfärden” är en bättre formulering.

I min mening hade Kristersson dock kunnat säga att asylinvandringen numera medför så negativa välfärdseffekter att dessa över tid överskrider de positiva välfärdseffekterna av densamma. Därför vill jag använda det förkortade uttryckssättet att asylinvandringen i dessa fall sägs generera ett välfärdsunderskott. Huruvida asylinvandringen faktiskt medför en sådan kostnad kommer jag dock inte att diskutera här, det har gjorts tillräckligt redan.

Däremot vill jag lyfta upp en skillnad av ideologisk betydelse som finns mellan Kristerssons uttalande och ett uttalande av Alf Svensson i en intervju i Dagens Nyheter om att det behövs fler barmhärtiga samariter i svensk politik. Här ligger inte fokus på något eventuellt välfärdsunderskott, utan på Jesu liknelse om den barmhärtige samariern.

Samariern i Lukas 10:30 offrade kraft, tid och pengar utan tanke på egen vinning. Detta skiljer honom från prästen och leviten som gick förbi den rånade och misshandlade mannen, eftersom de såg på denne just som en källa till välfärdsunderskott. Huruvida den barmhärtige samariern skulle ha accepterat ett betydligt större välfärdsunderskott än två denarer framgår inte.

Klart är dock att en barmhärtig samarier av i dag, med vetskap om att det finns ett relativt stort behov av asylinvandring, eftersträvar en asylinvandring som är så stor att den i varje fall genererar ett välfärdsunderskott. En annan ordning skulle innebära att asylinvandringen fanns till för den egna vinningens skull.

Den som vill vara en barmhärtig samarier ska därför i första hand fråga sig huruvida asylinvandringen genererar ett välfärdsunderskott eller inte. I andra hand kan frågor om när ett välfärdsunderskott uppstår och hur stort detta välfärdsunderskott bör vara tas upp. Sådana frågor är dock väsentligt besvärligare eftersom det är svårt att sia om framtiden. Politiska föreställningar om hur diverse problem relaterade till asylinvandring ska lösas blir därför ofta illa tilltufsade när verkligheten gör sig påmind. Av denna anledning kommer det vad gäller de senare frågorna finnas olika uppfattningar och stenen behöver förbli icke-kastad.

Den som bekänner sig till en kristen ideologi måste i min mening plocka upp samarierns etiska grundprincip om att avstå från att tjäna något på asylinvandringen och föreslå en asylinvandring som genererar ett välfärdsunderskott samtidigt som denne avstår från att döma andra. Det senare gäller särskilt omfattningen av det välfärdsunderskott som asylinvandringen bör ge upphov till och frågor om när ett sådant välfärdsunderskott uppstår. Men blanda inte bort korten. Asylinvandringen ska generera ett välfärdsunderskott och om den inte gör det redan i dag behöver den ökas tills så är fallet.