Familjen måste komma först – även för pastorn

Jag blev glad över att tidningen Dagen (14/6) har varit modig och lyft på en sten varunder en tråkig elefant i rummet försökt gräva ned sig. Hur är det med pastorernas arbetsmiljö? En fråga som egentligen ligger och långkokar i egen rätt sedan länge. Vilken lön bör en pastor ha? I vilken grad ska kallet vara argument att avstå vettiga arbetstider eller sunda familjeförhållanden? Det finns många historier att lyssna till, från barn, fruar/makar och från pastorerna själva om förväntningar från människor som ibland låter som om de bär förväntningar från Gud själv.

När jag var präst i Svenska kyrkan var det nästa tvärtom ibland. Genom framgångsrika fackföreningar hade den obekväma arbetstiden minskat, det var viktigt med lediga söndagar och med mycket tid för förberedelse och återhämtning. Utblicken över det kristna Sverige ger alltså en bild av två diken. Några som tjänar lite och jobbar mycket och andra med höga löner och stora skyddsvallar mot för mycket arbete. Såklart med undantag i rika mått på båda håll, och där fick jag det sagt.

Jag vill gärna slå ett slag för två vackra gåvor från Gud som kunde få vara centrala aspekter i vidare samtal om detta viktiga ämne. Jag vill skriva om 1) äktenskapet som den första kallelsen och 2) om celibatet som gåva till både församlingsledare och församling.

Den första uppgift Gud ger människan, enligt den bibliska kronologin, är att leva äktenskapets kallelse: Man och kvinna som ett kött med uppgiften att ge livets gåva vidare, såsom Guds medarbetare i Skapelsen. ”Uppfyll jorden” säger Herren Gud. Detta är ingen liten bisyssla eller en hobby – utan den stora livsuppgiften för människan. Vi står i tjänst hos Livets Herre. De flesta av oss kallas verkligen till att förverkligas som personer genom att ge vårt liv till en annan i det av Gud instiftade äkta förbund som lagts ned i människans natur långt innan vi själva tagit till orda.

Alla som varit gifta mer än 24 timmar vet att kärlek inte bara kan ha romantisk karaktär. Nej, det är från början till slut ett stort offer. Du ger dig själv och låter någon annan komma nära på alla mänskliga plan för att bli delaktig i ditt liv. Den andre är inte en affärspartner, det är inte fråga om en bästa kompis – han eller hon är din äkta hälft som fått nycklarna till ditt hjärtas dörr. Du sa ja. Älska och ära i nöd och lust.

I vår tid behöver vi troende återupptäcka äktenskapet som en helig kallelse. Att gifta sig är att följa Jesus. Inget annat kall kommer före. Din make, din hustru och barnen som är frukten av er kärlek behöver vara ditt första val i alla lägen. Och ingen församling, ingen vän och inget fritidsintresse ska stå i vägen eller försöka skilja åt vad Gud fogat samman till ett. Den församling som inte låter familjen komma först kan inte fullt ut heta kristen. En sådan församling måste gå i skola hos den helige Ande som är kärlekens och enhetens Ande – som aldrig vill splittra familjer. Här tror jag det finns behov av stor ödmjukhet runt om i vår del av världen. Gud kallar oss inte bort från att leva som familjer. Även om Petrus ”lämnat allt” finns hans svärmor ändå där som någon att ta vara på.

Men så kallar Gud några att avstå från att blida familj för himmelrikets skull, som Jesus säger så tydligt. Inte för att det är svårt att leva äktenskapets kallelse utan för att några har en annan kallelse. Att urskilja detta på ett personligt plan är otroligt viktigt. Vad vill Gud med mitt liv? Ett liv i äktenskap med familj – eller ett liv utan detta? Båda dessa kallelser inbjuder till liv i kärlek och offer för andras skull. Ingen av dessa kallelser finns för att göda ditt ego. Det är Gud själv som kallar oss till tjänst i olika uppgifter. Han säger till alla att vi behöver ta upp vårt kors och följa honom om vi vill gå i hans spår, dit han går.

Den som är kallad till celibatet är helt enkelt en stor gåva till Guds församling. Någon som många verkar längta mycket efter. En som kan ge hela sitt liv. Några avstår alltså från äktenskap för att kunna vara tillgängliga och för att tjäna alla. Vi får på olika håll i Guds kyrka erkänna detta och ta vara på denna gåva. Men av dem som inte kallas till celibat kan vi inte kräva att de ska ge hela sina liv åt någon församling. Nej, för de flesta måste familjen – som är församlingens och samhällets minsta byggsten – komma i första rummet. Vad vore församlingen utan familjerna? Gud älskar äktenskapet, tecknet på troheten mellan Kristus och församlingen, och han vill att vi också ska göra det.