“Född i fel kropp” förutsätter preexistens av könade själar

I Dagen (27/6) argumenterar Jakob Olofsgård, riksdagsledamot för Liberalerna, för en uppdatering av rätten att ändra juridiskt kön så att ett sådant byte får ske utan att personen har genomgått psykiatrisk utredning. Ett ändrat personnummer, hävdar Olofsgård, kan vara ”skillnaden mellan mörker och ljus”. Därför önskar Olofsgård en lag som helt utgår från individens självbestämmande.

Retoriskt ställer han frågan: ”Vem är jag att neka någon ett nytt juridiskt kön?” Det uppenbara svaret är: Du är riksdagsledamot för ett av regeringspartierna, med ansvar för att stifta lagar och utforma bestämmelser. En del av dem kommer att utgöra just ”skillnaden mellan mörker och ljus” för berörda människor.

Alla lagar, det ligger i sakens natur, går emot någras önskemål. Att en lag innebär en utmaning för en individ eller en grupp är inte ett argument emot en sådan lag. Hur skulle vi annars kunna ha lagar om medborgarskap, regler för bidrag, bestämmelser om vilka behandlingar och vilken medicin som sjukvården ska erbjuda, för att nämna några exempel.

Vi är eniga om vikten av att lyssna till människor som lider av könsdysfori och som önskar att ändra sitt kön. Lidandet är verkligt och i många fall mycket stort. Det måste vi ta på djupt allvar. Men från detta objektiva faktum – att människor lider – följer inga självklara svar på de naturliga följdfrågorna:

• Vad orsakar lidandet? Vad är den bakomliggande förklaringen till könsdysfori?
• Hur kan vi bäst lindra lidandet? Hur kan vi långsiktigt hjälpa personen som lider?
• Vad ska vi i vår lagstiftning uttrycka om könsdysfori och i förlängningen om vår människosyn?

Olofsgård skriver att ”vara född in i fel kropp är en biologisk verklighet”. Men det är att förväxla kategorier. Upplevelsen av att befinna sig i fel kropp är inte en biologisk verklighet utan snarare en psykologisk sådan.

Uttrycket ”att vara född i fel kropp” förutsätter till synes en ny människosyn: Att det före vårt kroppsliga liv på jorden existerar könade själar och där några av dessa av misstag kopplas ihop med en kropp av det motsatta könet. Men vad finns det för anledning att hålla ett sådant perspektiv för sant?

Den amerikanske filosofen Edward Feser har påpekat att vi, i den här debatten, bör kunna besvara tre frågor:

1. Om vi ska ta på allvar tesen (a) att en person föddes i fel kropp, varför kan vi inte ta på allvar tesen (b) att personen har vanföreställningen att hon föddes i fel kropp?
2. Vilken av teserna (a) respektive (b) är mer trolig a priori?
3. Vad finns det för bevis som gynnar tes (a) framför tes (b)?

Det finns många frågor där individens självbestämmande är av avgörande betydelse. Men i frågor som hör ihop med en objektiv verklighet, såsom vår biologiska kropp, finns det anledning att vara försiktig. Inte minst när det gäller lagstiftning som har en normerande effekt.

De senaste åren har vi sett en explosion av unga människor som uttrycker osäkerhet kring sin könsidentitet. En förenkling av processen för att ändra juridiskt kön riskerar att förstärka denna trend och för tidigt cementera något som för många är en övergående ambivalens. Redan har ju ett stort antal ångrare trätt fram, vilket visar hur mycket som står på spel.

Olofsgård önskar att Sverige som land åter ska ta täten i progressiv riktning när det gäller transfrågor. Men han nämner inte den omsvängning som har skett inom vården, både i Sverige och en del andra länder. I Socialstyrelsens nya riktlinjer från december 2022 betonas inte ökad progressivitet utan ökad försiktighet.

De juridiska respektive de medicinska frågorna måste diskuteras och prövas var för sig, samtidigt som det också finns en naturlig koppling dem emellan. När det nu skett en omsvängning inom vården och en ny försiktighet betonas så är det ett argument för försiktighet också på den juridiska sidan.

I förlängningen finns frågan om en sammanhängande verklighetsuppfattning. Om självbestämmande upphöjs till princip för kön, varför då inte för ålder? Många människor känner sig ju mycket yngre än sin biologi. Är det graden av lidande som ska avgöra? Om ja, varför är det just lidande som kan övertrumfa biologiska fakta? Finns det över huvud taget något som vi ska prioritera högre än fakta?

Olofsgård erkänner att allt inte är självklart och talar om att det finns flera “om och men, att det finns ”frågetecken och olika vägar att gå” och att det ”behövs en tid av eftertanke”. Jag uppskattar det erkännandet av frågornas komplexitet. Det talar, menar jag, för att vi bör avvakta med ny lagstiftning.