Föräldrarna viktig skolresurs

Ska vi stoppa kunskapsraset i den svenska skolan måste vi få alla föräldrar att inse hur viktiga de är antingen de är hög- eller lågutbildade, läkare eller lokalvårdare. Men detta blundar Skolkommissonen helt för i det delbetänkande de just lagt fram om hur vi ska komma tillrätta med krisen i skolan.

Och detta trots att de mycket väl vet att hur våra barn lyckas i skolan mer beror på föräldrarnas intresse, engagemang och attityd till utbildning än på klassens storlek, lärarnas utbildning och mängden resurser som skolan har. Bara 15 procent av betygsvariationen mellan olika elever beror på vilken kommun och skola de går i, medan hela 50 procent beror på föräldrarna, enligt IFAU, statens eget forskningsinstitut i Uppsala.

Visst behövs det tydliga kunskapsmål, mer statlig styrning, att skolsegregationen stoppas och att skolor med många elever till lågutbildade föräldrar får mer resurser. Men det räcker inte. Vi måste bli mycket bättre på att ta tillvara skolans viktigaste och mest outnyttjade resurs – föräldrarna.

Kommissionen tycks utgå ifrån att det bara är akademikerföräldrar som är en resurs, medan lågutbildade föräldrar inte kan göra mycket för att hjälpa sina barn att lyckas i skolan. Då blundar de för välkända fakta, som att barn till lågutbildade asiatiska invandrare lyckas bättre i amerikanska skolor och universitet än barn till högutbildade, vita överklassföräldrar. Eller att många barn till fattiga föräldrar i Sydostasien vid Pisa-undersökningen lyckas mycket bättre än barn till rika, välutbildade svenska föräldrar.

När OECD:s utbildningschef och ansvarig för Pisa-undersökningen besökte Sverige fick han frågan vilken enskild åtgärd som skulle ha störst effekt för att komma tillrätta med krisen i den svenska skolan. Hans svar var inte någon av de politiska reformer som Skolkommissionen nu föreslår. Han sa i stället: ”Störst effekt skulle det nog få om ni kunde få alla föräldrar att varje dag fråga sina barn: Vad har du lärt dig i skolan i dag?”

Ska vi stoppa kunskapsraset i skolan måste vi föräldrar bli bättre på att framhålla hur viktig skolan är. Vi måste ha höga men samtidigt realistiska förväntningar på att våra barn ska anstränga sig, göra sitt bästa och uppföra sig väl i skolan. De måste få veta att hur de lyckas i skolan och senare i livet beror mer på träning och hårt arbete än på hur smarta de är. När man frågar svenska elever vad de tänker när de inte lyckas i skolan, säger de att det beror på att lärarna är dåliga och att de inte är så smarta. Asiatiska barn däremot säger att de inte ansträngt sig tillräckligt.

Att Skolkommissionen inte betonar föräldrarnas ansvar och möjligheter är en inkompetensförklaring av föräldrarna och ett stort svek, framför allt mot alla barn till lågutbildade föräldrar. Skolkommissionen borde ta av sig sina ideologiskt färgade glasögon och se verkligheten som den är – att föräldrarna är skolans viktigaste resurs.

De borde omgående ge varje rektor i uppdrag av att vid varje läsårsstart informera föräldrarna om hur viktiga de är och vad de konkret kan göra för att hjälpa sina barn att lyckas i skolan.

Alf B Svensson,

leg psykolog