Former tränger undan bekännelsen i Svenska kyrkan

Det känns på något sätt som att Svenska kyrkan har kommit till vägs ände nu. Jungfrufödseln betvivlas. Ingen meningsfull åtskillnad görs mellan Muhammed och Jesus. Reinkarnation trumfar kristen eskatologi. Och nu är Svenska kyrkan heller inte längre en gemenskap med definitiva gränser. ”Självklart hör en muslim hemma i Svenska kyrkan”, som Joel Halldorf något tillspetsat återges i Expressen.

Maria Södlings debattartikel i DN 13/2, Kristen tro behöver inte definieras som särart och gräns, som argumenterar för detta sistnämnda återspeglar en kyrkas fullt utblommade självförståelse som en sekulär institution snarare än en faktisk gemenskap i tro och bekännelse. Som tjänsteutövare på en livsåskådningsmarknad där efterfrågan styrs av konsumenternas existentiella preferenser.

Anta att jag håller på Brynäs. Men trots detta blir jag medlem i LuleåFans. Jag åker till och med upp till Norrbotten och ställer mig tillsammans med hemmaklacken i Coop Norrbotten Arena – fast jag hejar på Brynäs. Iförd Gävlelagets färger. Är det så konstigt om folk höjer på ögonbrynen? Åtskilligt fler frågor skulle följa ifall Luleås supporterklubb inte verkade ha några som helst problem med det här. ”Klart han ska få vara med. Hockey är större än de enskilda lagen. Det här är ett möjligt utflöde av vår självförståelse som supporterklubb.”

För någonstans slutar det att vara hockey. Någonstans har det blivit ett helt annat spel.

Det finns skillnader i verkligheten, och om vi inte beaktar dem kommer vi att snava. Att kyrkan konstitueras av Kristus är helt riktigt, men Kristus är ingen formlös, odefinierbar vaghet som vi kan tolka efter eget gottfinnande. Hans närvaro är en högst konkret historisk och sakramental verklighet. En nådens verklighet som bryter in i världen, och som enligt den kristna tron medför en åtskillnad så definitiv och så omvälvande att den övergår allt mänskligt förstånd.

Jesus var knappast otydlig i fråga om den kristna gemenskapens exkluderande karaktär. ”Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!” Det hindrar inte att alla är välkomna. Poängen är just att alla är inbjudna, men då för att omvända sig och förena sig med Kristus. Och det förutsätter att det finns någonting att omvända sig till.

Fr. Damian, min nigerianske kyrkoherde, skulle säga att ni som företräder den här sortens teologi tappat distinktionen mellan kyrkan och världen, och just därför landar i en extrem öppenhet inför likheter och gemenskap i förhållande till andra traditioner på bekostnad av den sanna kristna förkunnelsen.

Världen älskar de sina, heter det ju.

Hans teologiska uttryck kanske inte är lika förfinat som det vi stöter på i Svenska kyrkans toppskikt, men hans föreställning om gränsdragningarna kommer sedan knappast heller från frikyrklig pietism eller Svenska kyrkans 1940-tal. Den kommer från Nya testamentet.

Hela den här utvecklingen har till sist tydliga beröringspunkter med den marxistiske franske filosofen Guy Debords tes om den senkapitalistiska ideologiproduktionen. Han menade att den slutligen resulterar i ett kulturellt tillstånd där gränsdragningen mellan representation och verklighet upplöses, och där distinktioner blir meningslösa. Där all kommunikation och eftertanke reduceras till PR-verksamhet, till en marknadsföring av varumärken som på grund av sin bristande kontakt med verkligheten till synes kan inrymma alla motsättningar och olikheter.

Och där människans preferenser i förlängningen måste riktas in mot det här bländverket eftersom vi egentligen inte kan se någonting annat.

I Svenska kyrkans nutida utveckling ser vi ett uttryck för den livsåskådningsmässiga motsvarigheten. En situation där en enbart livsstilsmässig identitet, ett hopplock av traditionernas och kulturens yttre former, inte bara blir lika viktiga som den personliga trosvissheten och bekännelsen, utan till och med tränger undan dem.

Just eftersom övertygelsen och bekännelsen urholkats, och religionstillhörigheten reducerats till ett slags produkt på en upplevelse- och uppmärksamhetsmarknad, avskuren från sina rötter i de fasta övertygelsernas gränsdragningar.

Svenska kyrkan måste antingen vända om, eller se sitt tusenåriga arv rinna ut i sanden.

För hur länge består traditioner utan innehåll? Hur länge kan kulturens yttre former och en rent institutionell tillhörighet bära en levande gemenskap som inspirerar människan till att gå utanför sig själv? Och hur kan de ge näring åt tron om de inte faktiskt bejakar uppenbarelsens högst definitiva innebörd?

Om Svenska kyrkan ska överleva behövs modet att våga stå för det som inte är förhandlingsbart.