Församlingsmedlem: Ändras besluten i Uppsala pingst för att vi medlemmar vill det?

Dagen har i några artiklar skrivit om det skifte i synen på rösträtt, som Uppsala Pingst förbereder genom en förändring av sina stadgar. Och det är en förändring att verkligen uppmärksamma, eftersom de föreslagna stadgarna på samma gång betyder väldigt mycket och i visst avseende nästan ingenting alls. Då vi i Uppsala är en stor pingstförsamling så behöver förändringarna diskuteras publikt, inte bara internt, eftersom de också kan bli vägledande för andra.

De föreslagna rösträttsändringarna är två: myndighetsålder och det vi kanske ska kalla ett aktivitetskrav. Låt mig börja med det första, att enbart myndiga medlemmar ska ha rösträtt. Mot det har jag i huvudsak bara en invändning: Vi tillämpar troendedop. Livets viktigaste beslut, att ”lämna världen och följa Jesus”, går bra att ta i mycket unga år. Själv lät jag mig döpas som tolvåring. Men samma person ska alltså sedan inte anförtros möjligheten att påverka församlingens verksamhet på årsmötet? Är inte det ändå lite märkligt?

Den senare punkten är mer komplicerad. Att rösträtt har den som ”efter självprövning kan intyga att man ofta deltar i verksamheten och bidrar ekonomiskt efter biblisk princip”. Som Öyvind Tholvsen förtjänstfullt påpekar i sin debattartikel, så är det mycket tveksamt att skriva in en ”självprövning” i ett stadgedokument. Rent av märkligt! Utifrån detta kan man hävda att stadgeändringen inte betyder någonting alls, för vem kan överpröva min självprövning? Självprövning kan vi ha till nattvarden och till alla relationer mellan mig och Gud. Men ett stadgedokument reglerar förhållandet mellan människor och måste därför kunna tillämpas och tolkas klart och lika. Det är faktiskt den enda grunden till att över huvud taget ha dokumentet i fråga.

Varför vill man då skriva in något sådant här i stadgarna? Vilken åkomma vill man bota? Jo, man vill såklart ha engagerade medlemmar som tar ekonomiskt ansvar för sina beslut. Bra tänkt, doktorn, men det var fel medicin. För vilka kommer att självpröva sig till att inte rösta? Jo, förmodligen de som inte behöver det. De som känner sig osäkra på om de verkligen räcker till. Kanske inte kan gå så ofta till kyrkan på grund av sjukdom. Kanske skänker pengar efter förmåga, men själv tycker att det är ju så lite jämfört med andra.

Vi behöver möjligen ha en diskussion om medlemskap som Öyvind Tholvsen är inne på. Men vi ska inte skapa A- och B-lag bland medlemmarna där vissa får rösta och andra inte.

De gamla väckelserörelserna växte fram tillsammans med föreningsrörelsen. Som en reaktion på en toppstyrd folkkyrka och ett ofritt samhälle blev den ideella föreningen med en i sammanhanget extrem form av direktdemokrati den självklara juridiska formen för en stor del av såväl inomkyrklig mission som frikyrka. Det har inneburit en mängd problem, konflikter och risker, men har ändå setts som den bästa vägen framåt. I dag har risken för ”kupper” tillkommit, som Dagens opinionsredaktör Frida Park skriver om i sin ledare från den 14/3.

Antagligen är det därför vi nu ser en motsatt rörelse bort från det som vi betraktar som problem med demokratin. Nya rörelser växer fram i stiftelseform. Det fria samtalet på rikskonferenserna är inte längre särskilt fritt. Och nu diskuteras alltså att ta ett stort steg bort från tanken “en medlem = en röst”.

Sker den här utvecklingen i församlingarna därför att vi medlemmar vill det? Eller är det en oreflekterad utveckling som kommer som en bieffekt, på grund av att man inte orkar med de konflikter som kan uppstå av att flera röster får höras? Eller för att de engagerade blir arga över att de ”oengagerade” har åsikter?

Jag vill hävda att om man går till församlingsmötet för att rösta, så är man engagerad. Men man kanske inte tar ekonomiskt ansvar för sina beslut? I så fall är det en undervisningsfråga och inte en stadgefråga. Vårt problem är snarare att för få engagerar sig i den demokratiska processen, inte för många.

Vilken plats har demokratin i kyrkan i dag? I viss förkunnelse ställs demokrati – folkstyre – i motsats till teokrati – gudsstyre – och demokratin blir därigenom något dåligt och oönskat. Men vilka alternativ har vi? Så länge vi finns på jorden har Gud i huvudsak valt att verka genom människor. Kärnfrågan blir: Vem ska tillsammans med Apostlagärningarna kunna säga att ”vi och den helige Ande har beslutat …”? Är det påven, ledningsgruppen eller hela församlingen?

Vill vi rädda kvar demokratin så behöver vi agera nu, annars kommer den att glida ifrån oss. Men kanske har vi tröttnat på friheten?