Fusk och maktmedel fel väg till prästämbetet

Professor Henry Cöster frågar på gårdagens debattsida i denna tidning om inte det jag skrivit i Nya Dagen 21 november borde föranleda att jag fråntas rätten att utöva prästämbetet. Det är frestande att utbrista: Make my day! (som i Clint Eastwoods filmer.) Anmäl mig. Nu använder dock Cöster två gånger ett ord som försvagar hans resonemang. Han skriver ordet ”tycks”. Vad professorn förmår uppfatta kanske ändå inte är grund för avsättning av mig?

Lars Gårdfeldt skrev i landets största morgontidning en artikel om homofobin i Svenska kyrkan. Han berättade att han ”låtsats” (ordet är hans) något för att inte hindras från att bli prästvigd. Han såg till att biskop Gärtner inte skulle få veta att han var sammanlevande homosexuell. Orden var klara. Texten var på svenska, inte hebreiska. Alla DN:s läsare kunde förstå. Hade Gårdfeldt sagt som det faktiskt var hade han inte blivit prästvigd; detta var hans egen uppfattning och efter denna levde han.

Det är ett faktum att ett sådant förfaringssätt avvisats av kyrkan alltsedan urkyrkan skakades av Simons försök att köpa sig en nådegåva (Apg 8). Begreppet simoni har efterhand fått en vidgad betydelse: En prästkandidat får inte använda sig av tillvägagångssätt som Gud förbjudit för att komma in i ämbetet, vare sig dolda eller uppenbara. Pålitlighet är ett av rekvisiten för vigning (2 Tim 2:2). Och då kan jag citera den aktuella paragrafen: ”Provisio officii simoniace ipso iure irrita est.” Överlämnande av ett ämbete efter simoni är på rättslig grund ogiltigt (min översättning). Så skrivs trots avståndstagande från donatism, märk väl.

Donatisterna menade att en ogudaktig präst inte fick anlitas eftersom prästämbetet då var utan verkan. Kyrkan tar avstånd eftersom prästens inre liv är fördolt hos Gud. Den fråga jag ställer är dock en annan: inte den om prästen är ogudaktig utan om prästen verkligen är präst. Just därför att Gud är den som handlar i prästvigningen försiggår en prövning i det människor faktiskt kan se och höra. Gränser sätts så att ingen genom andra tillvägagångssätt blir vigd. Så långt vi kan förstå, måste vi uppfatta att prästkandidaten i sin ofullkomlighet likväl har en prästkallelse från Gud.

Kallelsen från Gud är det viktiga. När ämbetet överlämnas får det inte finnas någon misstanke att det fuskats eller använts maktmedel i avsikt att komma in i ämbetet; inte från prästkandidatens sida och inte från kyrkans.

Professor Cöster upprepar påståendet att biskop Gärtner skulle tigit för att få bli biskop när staten frågade honom om hans ämbets-uppfattning. Detta påstående dementerade generaldirektören Gunnar Gustafsson. Han skrev att regeringen kände till Gärtners uppfattning. Gärtner skulle inte misstänkliggöras (Göteborgs-Posten 18/1 1979).

En lögn blir inte sann för att den upprepas. Men visst är det märkligt att regeringen i strid med grundlagen skulle fråga om en svensk medborgares tro och ha en utnämningspraxis där inställningen till ordningen med kvinnor som präster blir den avgörande frågan.

En fråga borde professor Cöster ställt: Innebär det jag hävdar problem om en prästkandidat, som inte tror på ordningen med kvinnor som präster, på olika sätt svänger sig runt frågorna eller svarar med en lögn? Svaret är ja. Ansvaret för detta bär både prästkandidat och kyrkosystem.

Som det nu är i Svenska kyrkan kan det inte få vara om vi menar att prästämbetet är Guds och vigningen något Gud själv gör. Kan man få hävda detta utan att bli anmäld för villolära? Annars: Make my day!