Glöm inte att det var en svenskkyrklig ärkebiskop som intygade Pingsts seriositet

Vissa pingstvänner tycks bli upprörda över att Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén ska tala på pingströrelsens generalkonferens Nyhemsveckan. Uppenbarligen har dessa pingstvänner helt bortsett från pingströrelsens relationer med Svenska kyrkan under rörelsens framväxt och under den dynamiske Lewi Pethrus ledarskap. Pingströrelsen har alltid haft goda relationer med Svenska kyrkan, dess ärkebiskopar och med framträdande präster i kyrkan.

Låt mig ta några historiska händelser som exempel på denna goda relation. När den unga, starkt ifrågasatta och närmast sektstämplade pingströrelsen skulle sända sina första missionärer till det som på den tiden hette Belgiska Kongo krävde de belgiska myndigheterna ett intyg om Pingsts seriositet. Det intyget utfärdades av ärkebiskop Nathan Söderblom, och ärkebiskopen öppnade därmed dörren för pingströrelsens missionsarbete i Kongo.

När den nye Stockholmsbiskopen Manfred Björkqvist gjorde biskopsvisitation i församlingarna i innerstaden inbjöds han att predika i Filadelfiakyrkan. Vid det tillfället förklarade Lewi Pethrus att han såg Pingst som en väckelserörelse inom Svenska kyrkan!

Det finns många fler exempel på Pethrus och Pingsts nära samarbete med svenskkyrkliga företrädare, som till exempel det med biskop Sven Danell, pastor primarius Åke Zetterberg, väckelseprästen Nils Bolander med flera.

Rent teologiskt står pingströrelsen sedan långt tillbaka stadigt i den lutherska teologin: skriften allena, rättfärdiggörelsen genom tron, nåden. Skilda syn på dopet och nattvarden har inte föranlett uppslitande strider och motsättningar mellan kyrkorna.

Uppvuxen i ett litet samhälle under 1930–1950-talet med både en pingstförsamling och en svenskkyrklig församling såg jag aldrig några motsättningar mellan de båda kyrkorna. Kyrkoherden och pingstpastorn hade bibelstudier och bönestunder tillsammans. Kyrkoherden predikade i pingstkapellet och Filadelfias söndagsskolebarn sjöng i kyrkan. Så var det på många håll i landet.

Lewi Pethrus var en stark anhängare av statskyrkan och var emot kyrkans skiljande från staten eftersom han såg risken för ökad avkristning, sekularisering och ökat politiskt inflytande i kyrkan. Till skillnad mot till exempel Missionsförbundet uppmanade Pethrus pingstvännerna att vara medlemmar i Svenska kyrkan.

Pethrus säger i sin sista intervjubok att han haft goda relationer med samtliga ärkebiskopar och att de sagt till honom att de uppskattade inte bara att pingstvännerna var kvar i Svenska kyrkan utan också pingstvännernas verksamhet.

Lewi Pethrus predikade i ett flertal av landets domkyrkor som till exempel i Skara, Linköping och Kalmar, och vid Pethrus 90-årsdag i Filadelfiakyrkan var dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby den ende utanför pingst som talade. Sundby kallade till och med Pethrus för en “andlig hövding”.

Med tanke på Pingsts nära relationer med Svenska kyrkan är det upprörande att kritisera och eventuellt bojkotta Nyhemsveckan för att den avgående ärkebiskopen ska tala på där. Antje Jackelén kanske har något att säga till landets pingstvänner, varav en stor del också är medlemmar i hennes kyrka.

Det är omoget, illa genomtänkt och okristligt att i detta sammanhang skramla med bojkottvapen och annan bråte. Tänk om Nathan Söderblom en gång i tiden hade vägrat den unga sektstämplade pingströrelsen ett trovärdighetsintyg, vad hade det då blivit av pingströrelsens framgångsrika missionsarbete i Kongo?

Man har mycket att lära av historien. För att kunna se framåt måste man också se bakåt.