Gör upp med den obibliska helvetesläran!

I sin gästkrönika 23/3 tar Stefan Swärd upp vikten av Guds dom i relation till de hemskheter som händer i världen. Jag instämmer i att det är både rättvist och trösterikt att Gud kommer straffa all ondska. Särskilt i tider då det blir alltmer tydligt hur maktlösa vi människor är.

När man pratar om Guds dom är det på sin plats att tydliggöra vad denna dom innebär. Liksom Swärd tar jag avstånd från universalismen. Men det är bokstavligt talat en oändlig skillnad mellan en dom som innebär evig död och en dom som innebär evig plåga.

Båda scenarierna utgör ett straff med eviga konsekvenser, men utfallen är ojämförbara. Ett evigt straff är inte detsamma som ett evigt straffande. Lika lite som en evig frälsning skulle vara detsamma som ett evigt frälsande.

Många bibelverser handlar om en eld som inte kan släckas. Det betyder att Guds vrede inte kan återkallas av människor. Elden brinner tills den utfört sitt syfte att förinta, inte att plåga. Sodom och Gomorra fick också sitt straff i “evig eld” (Jud 7). Men dessa städer brinner som bekant inte längre. Dessa verser har alltså ingenting att göra med ett evigt straffande.

De tydligaste verserna som vanligen citeras till stöd för den traditionella helvetesläran finns i Uppenbarelseboken 14. Där finns uttryck som “pinas med eld och svavel” och “röken från deras pina stiger i evigheters evighet”.

Men en noggrann analys visar att det här handlar om en viss plåga (vredesskålarna) under en viss tid (vedermödan) för vissa människor (de som tillber odjurets märke) för en viss synd (tillbedjan av odjuret). Ordet evig (eon) betyder snarare “tidsålder”. Och att det står “tidsåldrars tidsåldrar” är en hyperbol – en överdrift med syfte att framhäva en poäng – vilket särskilt Uppenbarelseboken är full av.

Bibeln är i stället genomgående tydlig med att syndens lön är döden men att Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus. Poängen här skulle gå förlorad om även de som inte tar emot denna gåva lever för evigt. 1 Tim 6:16 säger att “Gud ensam är odödlig”.

Eftersom ingen har bett om att få födas är det rimligaste sättet att uppfylla proportionalitetsprincipen att de ogudaktiga straffas genom att till sist återgå till det tillstånd de hade innan födelsen. Bibeln är också tydlig med att det utfärdas en dom och ett straff före förintandet, vilket i Uppenbarelseboken illustreras med vredesskålarna.

Den traditionella helvetesläran är alltså inte biblisk över huvud taget, utan ett resultat av en bitvis förskräcklig kyrkohistoria, grekisk mytologi och undermålig exegetik. Att läran sedan predikats i många hundra år världen över är inget argument för att den är biblisk.

Förutom att helvetesläran är obiblisk har den andra monumentala problem.

Om någon på allvar tror på ett evigt helvete och samtidigt väljer att skaffa barn uppstår ett stort moraliskt dilemma. Ingen kan med säkerhet veta om barnen blir frälsta eller kommer hamna i helvetet och plågas för evigt. Hur kan man då ta risken att sätta dem till världen?

Samtidigt tänker man att man ska bli lycklig i himlen, medan ens barn fortsätter att plågas. Därutöver finns medvetenheten om att man själv spelat en avgörande roll i detta genom att sätta dem till världen. En sorg över att någon oåterkalleligt dött är däremot något som Gud och tiden kan hela.

Jag har hört en del argumentera för att vi i himlen, när vi äntligen befriats från synden, kommer inse att barnen, och många andra, bara förtjänar att plågas för evigt. Vi kommer därför inte känna vare sig empati eller kärlek till dem längre. Men om så är fallet, varför känner vi då sådan stark kärlek till dem i dag? Är det också synd?

Nej, ingen förälder vill i onödan utsätta sina barn ens för ändliga plågor. Om någon på allvar tror på ett evigt helvete och ändå väljer att sätta barn till världen kan jag inte dra någon annan slutsats än att denna människa gör sig skyldig till något djupt moraliskt förkastligt!

En annan viktig fråga är hur det över huvud taget är meningsfullt att kalla Gud för god och kärleksfull om han fortsätter att upprätthålla denna plåga för evigt. Hur är det vare sig rättvist eller kärleksfullt att han efter några miljarder års plåga fortfarande tänker “Nej, jag låter det fortsätta för evigt”? Och detta blir detsamma för tyranner och smålögnare – och ofrälsta barn.

Både förnuftet och Bibeln är tack och lov glasklara med att straffet måste stå i proportion till brottet. Annars skulle begrepp som gott och ont bli meningslösa. Krig, våldtäkter, mord och tortyr blir obetydliga i jämförelse med en plåga som aldrig upphör. All ondska i världen blir “en droppe i havet” i jämförelse med det.

Finns det någon gräns för hur ond en gud kan vara innan man inte längre vill tillbe honom? Rädslan för en plåga som aldrig upphör skulle vara ett skäl till att vilja tillbe en sådan gud. Men alla andra skäl skulle vara både irrationella och djupt omoraliska.

Det är dags för kyrkan att göra upp med denna både obibliska och vidriga lära!