Gud har gradvis underminerat de patriarkala kulturerna

Debatten om kvinnors plats i församlingars ledning har fått ny och aktualiserad kraft efter att Dagens Ledarpodd lyfte frågan, och att Hannah Levinsohn skrivit om att jämställdhetsfrågan ständigt bordläggs. Samtalet i Ledarpodden påstår spetsigt att en del män borde tacka nej till frågor om att medverka i konferenser, dels för att de kanske borde inse sina begränsningar, dels för att ge mer plats till kvinnor. Levinsohn landar i en uppmaning om att “frikyrkans ledarskapskultur behöver genomgå en de- och rekonstruktion efter gudomliga mått.”

För att detta ska kunna bli en djupgående förändring är det viktigt att se att detta är en rörelse som Gud gör genom hela Bibeln. Kyrkan har beskyllts, ibland med rätta, för att vara kvinnofientlig, men det finns en skillnad mellan hur den kristna kyrkan levt och vad Bibeln egentligen ger för vision. Att de bibliska kulturerna var patriarkala, i betydelsen att makt, ägodelar och privilegier tillhörde männen, borde vara uppenbart för alla bibelläsare.

Men redan i Gamla testamentet kommer berättelser fram som problematiserar den patriarkala kulturen. Några exempel är Ester och Debora som var ledare och räddade Guds folk, Hanna och Hulda som var kvinnliga profeter, talespersoner för Gud, och Hanna och Rut som är föredömen i sin trofasthet och gudstro.

Viktigast för oss är dock Jesus. På Jesus tid fanns en debatt bland rabbiner om det alls var lämpligt för kvinnor att få höra undervisning i Guds ord. Men när Jesus undervisade om Gud tog han för givet att det fanns kvinnor med bland åhörarna. Han försvarade Maria i Betania när hon satt på lärjungens plats vid Mästarens fötter, traditionellt fick bara män sitta som lärjunge till en rabbin.

I en kultur där kvinnor osynliggjordes lyfte han fram kvinnor som andliga föredömen, till exempel den generösa Johanna, Chusas fru, änkan med kopparslantarna och kvinnan med blödningar. Det största tecknet kom vid påsken. I en kultur där kvinnor inte ansågs vara pålitliga vittnen utvalde Gud en grupp kvinnor till att bli de första vittnena om Jesus uppståndelse från de döda. När de manliga lärjungarna gömde sig av rädsla för myndigheterna kom Maria från Magdala och de andra kvinnorna med nyheter om uppståndelsen till dem. Därför kallade den medeltida teologen Thomas Aquinas Maria för “apostlarnas apostel” – budbäraren till apostlarna.

I dag finns det nog kvar en norm av manligt ledarskap, precis som Levinsohn påpekar. Men det finns också en teologisk strömning som vill hindra kvinnligt ledarskap utifrån några av Paulus texter. Det är något gott och riktigt att vilja ta Bibeln på allvar! Men dessa texter av Paulus bör inte uppfattas som ett generellt förbud för alla tider och platser eftersom han själv låter kvinnor leda församlingar, fungera i sina gåvor och undervisa män.

Och oavsett hur man ser på dessa så kallade “problemtexter” bör vi alla kunna vara överens om att kvinnor kan gå till världen för att förmedla evangeliet om påsken, precis som Maria från Magdala och kvinnorna vid graven gjorde.

Männen tyckte att kvinnornas ord var “tomt prat” skriver Lukas. Men männen hade fel och kvinnorna hade rätt. Jesus hade verkligen uppstått från de döda, och genom att först av allt visa sig för kvinnor visade han hur Guds värderingssystem ofta går i konflikt med den rådande kulturen. Gud ifrågasatte och underminerade gradvis de patriarkala kulturerna genom Bibelns historia ända till dess att budbärarna av världshistoriens största budskap, om Jesus uppståndelse, var kvinnor.

Men hur fortsätter vi i praktiken denna Guds rörelse i dag? Genom att se både kvinnor och män som nödvändiga komplement i Guds rike, inte för att våra sammanhang ska se tillrättalagda och jämställda ut. Jag tror också att det är viktigt att undersöka varför kvinnor tackar nej till uppdrag. Är det en falsk bild av hur en ledare eller talare ska vara som man tackar nej till, och inte en bild som Bibeln ger?

Kanske frågeställaren tydligare kan motivera varför man ställer frågan eller ger uppdraget, vilken unik kompetens är det man ser hos den som får frågan (mer än “att hon är kvinna”)? För att hjälpa till att ifrågasätta en norm kanske vi behöver vara mer ihärdiga i vår fråga.

Men naturligtvis, som Levinsohn är inne på, ges nog svaret bäst av den kvinna som tackar nej till uppdrag. Alltså är ärliga samtal om detta nödvändiga.

Att vi som församlingar och rörelser i dag behöver kvinnor i talarstolen och styrelserummet är viktigt. Vi behöver se det som nödvändigt eftersom det annars saknas ett återsken av vad det är att vara skapad till Guds avbild. Vi som Guds församlingar missar något av Guds storhet och rikedom om vi inte tar tillvara på alla.

Låt oss därför göra som Jesus! Se kvinnor, lyfta fram kvinnor som föredömen och sända fram kvinnor med berättelsen om Jesus. Bara så blir vi trovärdiga lärjungar till vår Mästare.