Guds vilja ska bestämma vem som kan prästvigas

Pastor Lars Gårdfeldt fick en artikel publicerad på Dagens Nyheters kultursida. Temat var ”homofobin i Svenska kyrkan” och kritiken riktades mot kyrkomötets beslut att under ett par år samtala om homosexualiteten. Tala inte om oss utan till oss och med oss, skrev Gårdfeldt, som annars fann det gott att ”kvinnoprästmotståndare” vägrades prästvigning.

Jag skrev ett inlägg. Svaret blev: ”Eftersom jag inte tycker att du debatterar själva sakfrågan måste jag tyvärr tacka nej.”

Kan debatten inte föras i det forum där den uppstod, återstår likväl att föra det fria samtalet men kanske också ställa frågan om de på förhand färdiga debatterna. De ter sig alltmer som regisserade föreställningar, inte som samtal som språngvis leder till något nytt och oväntat. Nå, vad jag skrev är fullkomligt begripligt för Nya Dagens läsekrets men möjligtvis omöjligt att förstå för Dagens Nyheters.

Så här skrev jag: En bög som är prästkandidat men hör till dem som inte tror på ordningen med kvinnor som präster vägras prästvigning av biskopen enligt gällande kyrkoordning. Lars Gårdfeldt (Dagens Nyheter 15 november) finner detta vara gott om motiveringen är ”kvinnoprästmotståndet”, annars klandervärt. Denna något överraskande logik kommer sig därav att han inte ställer den grundläggande frågan om prästvigning: Vad vill Gud? Kan Gud kalla en bög till präst – och en dissident eller raskolnik, gammaltroende?

De som frågar så ställer en teologisk fråga. Kyrkan brukar göra så. Det betyder att läsa Den Heliga Skrift och arbeta med bibelord tillsammans med andra kristna och med hjälp av de levande tankar vi kallar tradition. Det arbetet kan ta tid – men det är inte ett försök att tala om eller till de homosexuella utan att ställa de teologiska frågorna om vad Gud kan ha för mening med sexualiteten. Sakfrågan, alltså.

Att representanter för homosexuella i åratal deltagit i arbetet att ta fram sakmaterial kanske måste nämnas. Och Lars Gårdfeldt kan vara lugn. Visserligen har de kyrkokommunala instanserna inte så frekvent engagerat sig i frågorna, men ”tiden” skapar nya betingelser också här. Teologi kan ju de facto fungera inte bara som sanningssökande genom tiden och på distans till samtiden utan också som ideologi, reflex av samtiden. Det blir säkert så i Svenska kyrkan. Lugn.

En annan sak är mer överraskande i Gårdfeldts berättelse. Han skriver själv att han låtsades heterosexuell och låtsades leva singelliv. Annars skulle biskopen inte prästvigt honom. Sådant kallas sedan apostlarnas tid för ”simoni”, att köpa sig ett ämbete eller lura sig in i det. Gårdfeldt lyckades. Han mottog prästämbetet.

Den kanoniska rätten menar att ett ämbete så mottaget är ”irrita”, ogiltig (CIC Can 149§3). Motsvarande hållning finns också i evangeliska kyrkor eftersom det är så tydligt bibelbegrundat (Apg 8). I Danmark lovar väl prästkandidaten fortfarande och offentligt att han/hon inte använt sig av några ohederliga metoder för att bli präst.

Det finns i Svenska kyrkan präster som är homosexuella. Det kan de vara. Men vare sig de är heterosexuella eller homosexuella kan de inte medvetet ha undanhållit sakförhållanden som skulle haft betydelse för möjligheten att vigas till präster. Då har de ett ämbete som är ”irrita”. De är med andra ord inte präster. De överräcker inte i kyrkans ordning det från Gud som de påstår sig göra i gudstjänsten.

Detta är den enkla och skakande slutsatsen efter Lars Gårdfeldts redogörelse i Dagens Nyheter.

Dag Sandahl