Håller en ny religion på att skapas i det queeras spår?

Striden kring förslaget om en ny definition av kön, kallad könsidentitet, är hård. Men är den oväntad, eller förvånande? Knappast.

Frågan om kön och könsidentitet berör oss alla på djupet eftersom alla måste förhålla sig till frågan om vad kön är. Föds vi till kvinnor och män, eller är det en fråga om subjektiv självidentifikation?

Som vanligt landar den politiska diskussionen i Sverige, liksom i stora delar av västvärlden, i frågan om vad det ena eller andra vägvalet kommer att innebära för enskilda individer. En tacksam transaktivist i ena ringhörnan mot en detransitionerad i den andra. Och som vanligt ser vi sällan skogen för alla träd. För frågan om vad kön är kan komma att förändra stora delar av basen för det normativa system som byggt den västvärld där fenomenet uppkommit. Inte minst gäller det i relationen till den kristendom som är basen för den öppna, sekulära demokratin.

Diskussionen är en oundviklig fortsättning på förändringen av det normsystem kring kön och sexualitet som åtminstone har femtio år på nacken. När de kristna normsystemen började upplösas i mitten av förra århundradet skapade det en rörelse mot den förändring vi i dag ser. Inget pekar på att detta är sista steget.

När sexualiteten frikopplades från ett system där det fanns en allmän uppfattning om vad som var rätt eller fel - oavsett om det gällde antalet sexpartner, kön på desamma, familjebildning eller annat - förändrades också basen för ett samhällsstyrande normativ. Men handlar inte detta bara om att öka den individuella friheten? Nej, konsekvenserna går långt utanför frågan om individens frihet.

Ur ett sekulärt perspektiv kan man till exempel peka på frågan om subjektiva känslor ska trumfa objektiva fakta. För fortfarande är det så att vi föds som kvinnor och män. Det är objektiva fakta, ännu omöjliga att förändra. Upplevelsen att vara född i fel kön är en subjektiv känsla. Även om man förändrar de yttre attributen för vilket kön man tillhör är man på cellnivå fortfarande det kön man en gång föddes till.

Den subjektiva uppfattningen att mina känslor ska trumfa objektiva fakta lär inte sluta med en förändrad syn på kön. Om inte ens det egna könet är fast, hur ska andra fakta behandlas? Är alltid känslan viktigare än de objektiva fakta vi hittills baserat samhällsbygget på? Och om staten ska påtvinga andra min subjektiva uppfattning om vem jag är, vilka andra subjektiva uppfattningar kan staten i framtiden påtvinga medborgarna att förhålla sig till?

Frågan påverkar också religionen, inte minst kristendomen. Flera kristna strömningar i dag inte bara accepterar, utan bejakar och medverkar till, en förändring av de tidigare i kristen tro förankrade dogmerna och normerna.

Kyrkornas förändring kring normativet kring kön och sexualitet har liten förankring i Bibeln. Det gäller såväl frågan om en friare syn på trohet, där kyrkorna numera inte bara accepterar utan bejakar synen på monogami som “trohet för stunden”, över frågan om synen på hbt och till slut även ett bejakande av att queera inställningar har högre rang än kyrkliga läror.

När kristna kyrkor böjer knä inför den queera regnbågssymbolen, som om den skulle vara en sannare bild av kärlek än Bibelns, är det uppenbart att religionens djupaste rötter håller på att förtvina. Eller kanske är det så att dessa kyrkor håller på att förändra hela sin syn på vad religionen och dess budskap är. Håller en ny religion på att skapas?

Såväl frågan om h, b och t ifrågasätter grundläggande kristna idéer. Förutom tydliga avståndstaganden i Bibeln, utmanar de det normerande. Homosexuellas rätt till barn förändrar barnens rätt till en mamma och en pappa till vuxnas rätt till barn. Surrogatmödraskap utmanar idén om att människor inte kan köpas och säljas. Bisexualitet utmanar trohetsbegreppet. Så länge frågan om trans handlar om att leva med attribut som är identifierande för det andra könet är det okomplicerat. Men den medicinska utvecklingen har förändrat frågan. Ändå är det den queera ideologin som skapar störst utmaningar.

Länge tvekade hbt-rörelsen att inlemma q i sin bokstavskombination. Skälet var att queer inte är ett tillstånd utan en ideologi. Det är dock oklart vad grunden för det queera är. Inget tydligare svar ges än att kön i huvudsak är en social konstruktion där individens val ska definiera både individ och samhälle.

Men queer har numera tydliga religiösa drag. Vad är inte prideparader, -veckor och -månader än queera helgdagar? Vad är inte drömmen om en värld där alla själva valt kön och därefter blivit lyckliga, än ett slags himmelrike på jorden? Borta är synden och Jesu offerdöd, eftersom vi själva definierar både ont och gott. Borta är också Gud som Skapare, när skapandet av människan blir ett eget identitetsprojekt - om än med hjälp av medicin och kirurgi.

Nya religioner har uppkommit över tid. Det är inget märkligt. Problemet med queerismen är dock flerfaldigt. Vilka grunder vilar den på? Vilka konsekvenser för synen på såväl människa som samhälle och skapelse kommer den att ha?

Och inte minst – när det är staten som bygger sitt normativ på en religiös, eller åtminstone pseudoreligiös, grund och kräver åtlydnad av medborgarna – vilka konsekvenser får det för de religioner och trosuppfattningar som inte vill acceptera att gå in under det statliga, queera paraplyet?