Helvetet är ett medvetet tillstånd under Guds vrede

De två debattinlägg om helvetet som skrivits av Daniel Hultgren respektive Eric Le Hir är utmanande läsning – framför allt eftersom de blandar tradition och känslor med mer eller mindre bibelförankrade argument. Hultgren gör visserligen en sejour in i Uppenbarelseboken, men han verkar mer upprörd över än noggrann med Bibelns texter om helvetet.

Han låter lien gå över mycket av den teologi som förts fram på området genom historien, för att till sist ge utrymme åt ett psykologiskt och ett teologiskt argument när han frågar sig hur man kan våga sätta barn till världen om de till sist riskerar få uppleva ett evigt helvete. Det är allvarligt att ifrågasätta Guds godhet, men det är en konsekvens av att människan ofta har svårt att bejaka att Gud är både helig, god och rättvis.

Man ser då inte att Guds godhet kan rimma med en evig plåga eller att Gud kan vara närvarande med sin vrede. För Hultgren är utslocknandet det enda rimliga alternativet. Men borde inte Jesus få sista ordet i en artikel som har helvetet som tema?

Betänk följande om Jesu språkbruk, kontext och utsagor: När aposteln Johannes återger att Jesus säger sig vara en dörr, en vinstock eller ett ljus, så är dessa objekt använda som bilder för att förmedla ett för åhörarna tydligt budskap. Rabbinerna använde sig ofta av kreativa och därmed livliga bilder – detta var känt som rabbinska överdrifter, hyperboler. Jesus som stod i samma tradition, men är ojämförbar vad gäller auktoritet, uttryckte sig på samma sätt.

Judiska skrifter innehåller ofta texter med beskrivande attribut och objekt som “brinnande”, “ugn” och “eld”. Man kan läsa om eldsfloder och troner av eld (Henoksboken, Apokryferna). I Bibeln finner vi att Gud beskrivs som en “förtärande eld” (5 Mos 4:24) och att “… den Gamles […] tron var av eldslågor och dess hjul var av flammande eld” (Dan 7:9). Detta innebär att Gud är både kärlek, helig och rättfärdig – han är rättvis.

Då judar och greker kom till tro och fick höra om “helvetets eld” kände de igen språkbruket som representativt för Guds vrede. Jesus använde målande bilder då han talade om både Gehenna och det mer hellenistiska Hades.

Syftet med Jesu bildspråk var att skapa respekt för det eviga strafflidandet. Kapernaum, det vill säga invånarna i staden, skulle “… ner i helvetet”. Och om Sodom sa Jesus att staden skulle få det “lindrigare på domens dag” än Kapernaum. När han berättar om den fattige Lasarus och den rike mannen som båda dog säger han “… i helvetet (Hades) där han [den rike] plågades, lyfte han sin blick och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom” (Luk 16:23).

Jesus talar mer om helvetet än någon annan i Nya testamentet. Men vad menade han? Angående domen sa Jesus följande: “Så ska det bli vid tidens slut. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder.” (Matt 13:49–50)

Helvetet är skuggsidan av Guds nåd, ett medvetet tillstånd under Guds vrede. Nåden finns i Kristus, här i tiden, ett uttryck som är tydligt förankrat hos Paulus. Människan är “i Adam” eller “i Kristus” (Rom 5). För dem som är i Kristus “finns nu ingen fördömelse” (Rom 8:1).

I Le Hirs bidrag förklaras domen som en pågående rening från synderna så att alla människor till slut ska bli frälsta. Denna lära brukar kallas universalism. Han menar att läran om alltings återupprättelse – apokatastasis – är central. Le Hir hänvisar troligen till Origenes (184–153) som var en tidig förespråkare för läran. Men varför inte gå tillbaka ytterligare – till Jesus och apostlarna?

Le Hir ser ut att förbigå den kristna kanon och upphöjer i stället kyrkofädernas teser. Läran om en reningsprocess, skärseld, saknar stöd i Skriften. I katolsk lära talas det inte så mycket om helvetet utan mer om en skärseld, där människan får ytterligare en chans – som ett slags “andlig rehabilitering”.

Apokatastasis-läran förutsätter att alla människor – till slut och tillräckligt mycket – kommer att bättra sig och ångra sig. Även de som inte vill ha med Kristus att göra ser ut att vara inbegripna. Då kan människan få sin skuld avskriven under skärseldens renande period. Men var i Skriften står det att människan får en andra chans?

Fundamentet för argumentationen hos Le Hir är traditionen, men i denna fråga har den inget stöd i Skriften, menar jag. Offerlammet i Gamla testamentet, som Johannes Döparen återknyter till när han pekar ut Jesus som “Guds lamm”, och Jesus försoningsdöd är grunden till all förlåtelse. Allt är färdigt – redan i och med Jesu korsdöd. Den som är i Kristus är frikänd redan här och nu. Något ytterligare tillägg till det Jesus gjort behövs inte.

“Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig. Han har nämligen bestämt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet genom en man som han har utsett, och han har erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda” (Apg 17:30–31 SFB).