Hitler hade inte stoppats med hjälp av icke-våld

Jag är glad för den respons min medbroder Hans Leander ger (Nya Dagen 23 maj) på de tankar om den troende och försvaret som har framförts av bland annat undertecknad, även om jag inte finner att mina frågeställningar besvarats. Bibelns undervisning om hur vi ska förhålla oss till varandra i våra mellanmänskliga relationer är nog klar, och därom råder ingen delad mening. Man ska älska alla, även sina ovänner, och inte löna ont med ont.

Men frågan vi diskuterar är snarare den besläktade: I en fallen värld, är det nödvändigt att friheten och medborgarna inom ett land försvaras? Grundläggande har vårt land ett gränsförsvar för att vi ska slippa krig, för att en presumtiv angripare ska beräkna kostnaden att ta landet och finna den för hög, liksom vi låser ytterdörren för rövare och våldsmän om våra barn är ensamma hemma, och kanske även håller oss med en vakthund. Om landet skulle följa rådet att skrota gränsförsvaret, skulle tröskeln för en angripare sänkas och risken för krig skulle öka – inte minska.

Det för mig märkvärdiga i Hans Leanders resonemang är att han håller med om detta och likväl vill ta bort försvaret, för att istället möta en angripare med ”passivt motstånd och humor”. Han säger vidare: ”Sannolikt kommer dock ickevåldet inte vara effektivt i alla situationer och ett samhälle som vägrar acceptera våld kommer tvingas utstå tragedier. Ickevåldskämpar och andra kommer att dödas och skadas.”

Ett samhälle som prisger sina invånare åt angripare framstår för mig som cyniskt och kallt – inte kärleksfullt. Lika litet som föräldrar som prisgav sina barn åt rövare skulle kallas kärleksfulla. Jag är säker på att Hans Leander är en god och ansvarstagande människa, som inte skulle kunna tänka sig att handla så.

Han menar också att en del (undertecknad bland annat) omtolkar Bibelns bud för att få ”rätten att kriga”, alldeles som om det var en ”rättighet” som en del eftersträvar. ”Är vi inte som kristna skyldiga att låta Bibeln tala till oss och påverka vårt liv och samhälle, snarare än att låta vissa givna ’fakta’ om samhället styra bibeltolkningen?” frågar Hans Leander när han menar att min bibeltolkning styrs för att ge mig ”rätt att kriga”.

Anledningen är att jag påpekat att ordet ”dräpa” i femte budet enligt många sakkunniga faktiskt hellre bör översättas ”mörda”, och lyder så bland annat i Folkbibeln, även i Nya Testamentet. Bibeln och Jesus förbjuder oss i så fall att ta lagen i egna händer – inte att medborgare försvaras.

Vår skiljaktighet accentueras när Hans Leander uttrycker att till och med polis som använder ”hot och våld” handlar i strid med Jesu ord i Bergspredikan. Jag försöker tänka mig poliserna vid Malexander som överträdare av Kristi bud (de drog väl sina vapen), men det går inte. Hans Leander nämner också att Paulus i Rom 13 talar om en av Gud insatt samhällsmakt, men hävdar med hänvisning till Jesus att denna samhällsmakt inte behöver vara beväpnad, tvärtemot vad som de facto står, nämligen att ”överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.” (Rom 13:4). Argumentation för pacifism kräver alltså att man skapar en motsättning mellan Pauli och Kristi undervisning.

För mig verkar det som om det är andra än jag som låter ”givna fakta om samhället” styra bibeltolkningen. Många kristna har kommit till samma slutsats som vår finansminister som deklarerade att han inser att ett försvar på något sätt är nödvändigt, men att han som pacifist inte kan delta däri. Min hippieliknande regementspräst för 25 år sedan förklarade för oss rekryter att han tyckte allt som hade med vapen och våld att göra var frånstötande och att han som alla andra var rädd för krig, men att han kände att han inte därför kunde dra sig undan och säga till sin granne: ”Här är min bössa, gå du ut i stället för mig”.

Frågan gäller inte om krig är vidrigt eller inte, det är vi alla överens om. Jag bestrider inte ens att den som går ut i krig och överlever blir sårad inombords av sina upplevelser. I ”Sagan om Ringen” låter den troende Tolkien sina huvudpersoner Sam och Frodo ge sig ut att möta det outhärdliga, och i den enes fall få svåra inre sår, för att deras grannar ska kunna få fortsätta leva i frid och oskuld. ”Någon måste ge upp det för att andra ska få behålla det”, säger den ene till den andre och menar just friden och oskulden.

Jag har alltid känt en djup respekt för alla de vanliga, livrädda män som gick rätt in i mördande eld för allas vår skull, när de landsteg i Normandie i juni 1944 för att rädda Europa och världen från Hitlers välde. Men enligt pacifismen handlade de ju mot Guds bud, eller? Jag undrar om någon på allvar tror, att Hitler och Förintelsen hade kunnat stoppas genom icke-våld.

Jag skulle vilja säga att det egentligen inte är en fråga om kristen kontra icke-kristen moral, utan om rätt eller fel. Är det fel att försvara sin familj och sin nästa så är det fel vare sig man är kristen eller inte. Och vice versa. Bilden av ett land som prisger sina invånare åt angripare tilltalar mig inte, inte heller bilden av oss kristna som en fårahjord som låter andra skydda oss mot vargar. Ingendera synes mig heller biblisk.