Hur insnöad vill de att pingströrelsen ska vara?

Som utomstående är det med viss förundran jag läser den interna debatt som blossat upp i pingströrelsen med anledning av att Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén blivit kallad som talare till Nyhemsveckan.

Visst finns det punkter där ärkebiskopen uttrycker sin kristna tro på sätt som inte är vanligt i pingströrelsen, inte minst när hon fick frågor om Jesus som enda vägen till Gud i samband med att hon valdes till ärkebiskop 2013. I debatten målas hon däremot ut som en villolärare av sådan rang att hon absolut inte kan tala på Nyhemsveckan, som om det vore en arena där endast de renläriga fått utrymme.

Riktigt märkligt blir det, för mig som betraktare, när äldstekåren från pingstförsamlingen i Ed uttalar sig. Blev inte de kända när Messianska Föreningen Shalom var i ropet i slutet av 00-talet? Det var inte en enig församlingsstyrelse som bad pastorn avgå sedan han slutat tro på treenigheten, och pastorn lär rimligen ha hunnit stå i predikstolen ett antal gånger även utan klassisk kristen tro.

När pingstförsamlingar runt om i Sverige känner behov av att markera mot Svenska kyrkans ärkebiskop på detta sätt väcks frågan: Hur insnöad vill pingströrelsen vara? Jag törs påstå att ärkebiskop Antje Jackelén företräder det samfund i Sverige som leder flest människor till tro på Jesus, och vi andra ligger långt efter. Hennes sätt att uttrycka sin tro kanske inte faller oss frikyrkliga i smaken, och jag skulle själv gärna diskutera med henne varför hon ibland uttryckt sig som hon gjort, men hon är fortfarande en syster i Kristus och har gång på gång visat att hon står upp för den kristna tron i samhällsdebatten och har under många år som präst och biskop i Svenska kyrkan troget predikat evangeliet.

Ärkebiskopen kommer inte från en tradition där det är kutym att skryta över och blåsa upp siffror, och därför tror inte vi frikyrkliga att människor blir frälsta i Svenska kyrkan. Men det blir de. Och det är mer värt att människor faktiskt får möta Jesus än att predikanten är duktig på att skryta om det.

Som jämförelse kan nämnas när Reinhard Bonnke talade på Nyhemsveckan 2005 – då var protesterna inte alls högljudda, trots att fokus i predikan knappast var Jesus. Bonnke var mer upptagen med att berätta om de 38,5 miljoner (sic!) som blivit frälsta genom hans kampanjer i Afrika, och Bonnke kom från en kultur som vi frikyrkliga förstår och kom därför undan med det. Det är ett friskhetstecken att Antje Jackelén nu blivit kallad som predikant.