Hur lätt är det att ifrågasätta ”profetior” från någon med andlig högstatus?

I min barndoms kyrka hade vi mottot ”Du är du och du duger”, och i stället för profetiska ord uppmanade ledarna oss med ett ”Alltid redo!” på scoutgudstjänsterna. Samtidigt drog trosrörelsen över Sverige med helande, ösig lovsång, drag under galoscherna och tydliga profetiska ord. Var det där Gud talade på riktigt? Var det dit Gud hade gått?

I Missionskyrkan var det lätt att snappa upp att kompisarna i pingst och trosrörelsen knappt såg oss som kristna och att vi skulle bli ”left behind” (lämnas kvar) när Jesus kommer tillbaka. Det var inget en tonårskille ville vara, så jag gav mig ut på en livslång sökarresa efter något mer.

Jag vet att jag inte är ensam om att vilja ha ”the real deal” (äkta vara) och vet också att det är lätt att gå vilse eller köra fast i sitt sökande. Bara senaste veckan kunde vi läsa i Dagen om hur lätt det är att fara illa som ett resultat av att någon ger ett ”profetiskt ord”, så det är viktigt att vi hjälper varandra att navigera i detta känsliga ämne.

Min egen iver att söka Gud ledde till profetiska övningar i en hemgrupp med New Frontiers i London, och lovsångledning på stora, stora scener med Hillsong, och New Wine i London, Indien och Sverige.

Och helt ärligt gjorde jag många positiva erfarenheter i dessa sammanhang. Jag fick både en stark förväntan på att höra ord från Gud och konkreta verktyg att urskilja Guds röst från andra röster. Tilltalen kunde både överraska i sin träffsäkerhet gällande min egen historia och uppmuntra till att fatta beslut för framtiden.

Men, jag såg även baksidor. Dels hos vänner som fastnade i ett löfte de fått från Gud som inte infriades, och dels i osunda maktkamper där självutnämnda profeter ville ha sista ordet i församlingen.

Så hur var det? Var det verkligen Gud som talade när det blev tokigt? Hur vet vi egentligen vad som är Guds röst? Och vem har rätten att säga att de hört från Gud?

I de karismatiska sammanhang där jag var engagerad, uppfattade jag det som att det profetiska mandatet ofta gavs till den som hade övernaturliga egenskaper, som att till exempel kunna se in i en människas liv, se färger över någon eller kunna förutsäga händelser. Men kanske missade vi Guds tilltal genom dem som hade ett mindre spektakulärt uttryck.

Och frågan är: Trots all undervisning om att ”pröva ordet”, hur lätt är det för en ung människa att på egen hand ifrågasätta ett ord de fått från någon med andlig högstatus i församlingen?

Med några års distans tycker jag mig se en orsak till att det lätt blir känsligt och problematiskt med profetiska ord och övernaturliga uttryck: Vi utgår egentligen ifrån (till skillnad från vad vi säger att vi tror) att Gud inte är närvarande. Och vår längtan efter att Gud ska komma hit, röra vid oss och tala till oss är så stark att vi riskerar att bli urskillningslösa när vi gör andliga erfarenheter och tar emot ”ord från Gud”.

Därför är det svårt att tro att rösten inom oss som kanske tvekar inför ”ett profetiskt ord” också kan vara ”Guds röst”.

Men. Tänk om vi skulle ta Petrus budskap på pingstdagen på allvar när han refererade till profeten Joels ord om att ”Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner”.

Tänk om det betyder en ordning där alla är med och lyssnar med alla våra sinnen och förmågor för att förstå vad som är gott – det vill säga vad Gud talar profetiskt till oss i vår tid. Och tänk om vi vågar lita på att ”det är i Honom vi lever, rör oss och är till” – då behöver vi aldrig mer sträva efter att ”Gud ska komma med sin närvaro” utan vi kan i stället ”vila i Guds närvaro” där vi ständigt har tillgång till att uppfatta Guds röst.

Och tänk om demokrati och yttrandefrihet, med alla sina brister och problem, är några av de sätt som Gud använder i vår tid för att alla ska engageras i att söka vägen framåt.

Kanske är till och med uppmaningen från min barndoms kyrka att ”alltid vara redo” och att ”du är du och du duger” precis det profetiska sprängstoff vi behöver i en tid när engagemang byts mot konsumtion och en oroväckande stor andel unga tvivlar på att de är värda att älskas.