Hur många friheter ska offras för världens islamister?

I sitt svar på min debattartikel menade Per Sundin (Dagen 12/7): ”Att bränna böcker är väl också något som hör hemma i diktaturer? Jag tänker närmast på den tyska nazistregimen.” Den enda möjliga analogin mellan koranbränningarna och nazisternas bokbål skulle vara om riksdagens partier uppviglade folk till att bränna koraner och hetsade mot muslimer. Det är skillnad på statligt förtryck med påbjudna bokbål och enskilda medborgares utövande av sina yttrandefriheter.

Sofia Camnerins och biskop Åke Bonniers svar (Dagen 11/7) på min debattartikel är tomt på innehåll i relation till frågorna som jag ställde. I stället påför de skuld och skam på den som väckt frågorna: ”Rubrikerna blir svarta och uttalanden många gånger kategoriska. Det är svårt att föra resonerande samtal.” De hade med sin replik möjligheten att föra ett resonerande samtal men avstod från det, och avslutade med: ”I stället bör vi alla betänka vårt ansvar att arbeta för frälsning, frihet, ömsesidig respekt och fred – mellan människor, mellan länder, med skapelsen och med Gud. Det dubbla kärleksbudet behöver vara vägledande.” Det är under all kritik att kyrkliga ledare ägnar sig åt banal moralism i stället för att argumentera för sin sak när de ifrågasätts.

Det enda av substans som framkom var att de vidhåller att det bör utredas om koranbränningar ska ”betraktas som hatbrott eller hets mot folkgrupp” samt att de menar att man bör ”utreda om ett förbud att bränna eller skända alla heliga böcker är möjligt.” Sofia Camnerin och Åke Bonnier gör sig till förespråkare för en totalitarism som utgår från uppfattningen att islams normerande texter ska fredas med lagstiftning. Med det gör de gemensam sak med radikala islamister och deras hegemoniska anspråk på att Sverige, svensk lagstiftning och Sveriges befolkning ska anpassa sig efter den totalitära förståelsen av islam som de företräder. Min kritik mot detta kvarstår obesvarad.

De nu aktuella koranbränningarna är bara en liten pusselbit i de radikala islamisternas totalitära anspråk. Salman Rushdie skrev en bok. Lars Vilks tecknade en bild. Samuel Paty visade en bild i undervisningssyfte. Charlie Hebdos redaktion ritade skämtteckningar. Jyllandsposten publicerade bilder. Ingen brände en koran. Men alla drabbades av radikala islamisters våld för upplevda skändningar av muslimska trosuppfattningar.

Camnerin och Bonnier tar de radikala islamisternas parti när de menar att man bör ”utreda om ett förbud att bränna eller skända alla heliga böcker är möjligt.” De är oss svaret skyldiga på frågan om var gränsen för en sådan ”skändning” går. Vem eller vilka av Rushdie, Paty, Vilks, Hebdo och de andra överträdde det som Camnerin och Bonnier menar ska vara en förbjuden gräns? Vilka andra av våra gemensamma friheter är de beredda att offra för att världens radikala islamister ska slippa känna sig kränkta? Det är anmärkningsvärt att kyrkliga ledare i sin naiva välvilja är så oansvariga.

Sverige är och bör förbli en sekulär stat med sekulär lagstiftning. Kyrkans ledare ska inte verka för att Sveriges medborgerliga friheter begränsas med lagstiftning som anpassas efter religiösa påbud. Våra medborgerliga friheter ska försvaras, inte försakas.