I kyrkan råder numera en trevlighets- och snällhetskultur

Catarina Fondén skriver i ett svar till mitt inlägg med rubriken Kyrkskolkare går knappast miste om någon riktigt viktigt att man visst ska gå till kyrkan oavsett innehållet i predikan och prästens åsikter, samt att man ska gå till kyrkan för att man är en del av en gemenskap, Kristi församling.

Jag håller helt med om detta och gudstjänst ska också ses som en viktig tjänst inför Gud. Ett sätt att visa Gud vördnad. Det är en sorg att så många “skolkar” från gudstjänstlivet. Förstår man inte hur viktigt deltagandet är både för en själv och för den kristna gemenskapen?

En predikan säger kanske något om Gud men en predikan säger alltid mycket om predikanten. Vi har olika kunskap och även ens åsiktsmotståndare har med stor säkerhet en viktig kunskap man behöver ta till sig. Jag missar sällan en gudstjänst och det handlar mer om vad jag kan ge ut som kyrkobesökare än vad jag kan få. Kan man betyda något gott bara genom att vara närvarande eller i ord som växlas i gemenskapen har man utfört en god uppgift. Vi behöver en gemenskap där vi uppmuntrar varandra och finns till för varandra.

Men vi behöver en predikan som inte bara är trevlig utan som kan göra att vi växer som kristna, förstår bättre den kristna tron och också förklarar vad som händer i världen.

En enda gång har jag gått ut mitt under en predikan. Det var när predikanten gick till pianot och drog några låtar och när han till sist skulle tala förstod jag att han inte alls hade förberett sig. En annat oförglömligt gudstjänstbesök var i Svenska kyrkan. Tänkte innan att “det här blir nog inte så kul” men visst skulle jag gå dit ändå. Ack, vad jag bedrog mig. Efter gudstjänsten var det nästan uppror bland åhörarna. Jag har aldrig förut hört så många högljudda upprörda kommenterar ända ut till bilparkeringen.

Predikanten var en tillresande äldre norsk präst med skepparkrans. Han trodde att han hade kommit till sina egna och tog upp några aktuella samlevnadsfrågor. Efteråt satt han bedrövad på en bänk utanför kyrkan och jag fick anledning att gå fram och tacka honom. Han visste inte att tiden hade förändrat församlingen och det som han predikade kunde inte förstås på det vis han uttryckte sig. Det blev mycket att begrunda efter den gudstjänsten.

En predikan ska dock innehålla substans så att folk inte blir oberörda eller uttråkade. Bättre att man blir upprörd. Christel Wiman berättar i Dagen den 15 november att hon i kyrkan som ung hörde djupt berörande “fantastiska predikningar”. Men vid besök i samma kyrka i dag, då hon sedan länge betecknar sig som “sökare”, gjorde predikan henne uttråkad.

Det har utvecklats en trevlighets- och snällhetskultur i kyrkan till den grad att när valet står mellan den allmänna godhetsläran och sanningen väljer man att vara trevlig och snäll. Av en viktig lära som handlar om liv eller död blir det snömos där “Gud älskar alla”.

Ett principiellt viktigt exempel kommer från USA. Direkt efter att tvillingtornen föll 2001 fylldes kyrkorna. Människorna ville ha en förklaring på de dramatiska händelserna. Men de flesta kyrkor i New York fortsatte sin förkunnelse som vanligt. Någon församling hade bestämt ämne sedan tidigare och så fick det bli. Resultatet blev att det så småningom blev färre folk i kyrkan än innan 11 septemberattacken. Där hade här behövts en relevant förklaring via bibelordet.

Nu ska man inte döma utan uppmuntra predikanten till att frimodigt förkunna och förklara hela Bibelns budskap till uppmuntran och varning i en tid då gudsfrånvändheten i samhället knappast varit större och synden förklaras som något riktigt bra. Det är det dags att spänna bågen ordentligt, men det ska ske med stor vishet!

Förstår predikanten att människor behöver räddas, och att kristna behöver kunskap för att bli bevarade, blir predikan intressant.