I lättkränkthetens tidevarv sitter till slut alla i fängelse med munkavle

Rätten att provocera och kränka är viktig att försvara. Vi formar ett obehagligt Sverige om de hotfulla får bestämma vad vi tillåts säga och göra – eller vems bok som ska få brännas och vems som ska användas för husförhör.

Det är fint att visa respekt för andra människor. Jag vill leva i ett samhälle där vi känner empati och förståelse för varandra, tar hänsyn och bryr oss om. Det skapar trygghet, samt får oss att känna tillit och harmoni.

Men att framtvinga goda värderingar via lag är däremot orimligt.

Michael Nyman klagar i en debattartikel i Dagen över brist på respekt från dem som demonstrerar i yttrandefrihetens namn – det vill säga bränner koraner. Enligt honom finns ett slags ”vett och etikett” för yttrandefriheten.

Han har fel. Det ska inte finnas krav i lagboken på att ”ha en respektfull dialog där man lyssnar på den andre”. Var går gränsen då? Vem ska bestämma vad som är respektfullt? Hur ska det mätas och av vem? Det skulle nästan behövas avlyssning av staten för att plocka upp bevis.

Frågorna hopar sig. Om en person anser sig provocerad av min åsikt, ska han eller hon då ha rätt att stoppa mig? Kanske gå till domstol och begära att jag fängslas om jag skriver tweets som personen blir sårad av?

Det blir en oöverstiglig utmaning att avväga och gränsdra.

Nyman menar att koranbränningar ska kallas ”hatbrott” och att de som blir utsatta ska ha tolkningsföreträde. Men en filosofidiskussion på högstadienivå skulle slå hål på den argumentationen. Läraren skulle be eleven definiera ”utsatt” och ”hat” och alla skulle förstå att det är omöjligt.

Det blir bisarrt att dra gränser och bedöma en skala. I lättkränkthetens tidevarv sitter vi till slut alla i fängelse med munkavle, orörliga och inlindade i silvertejp.

Moral och etik bör formas i det civila, och hållas långt bort från riksdagen. Risken är annars att tolkningsutrymmet utnyttjas för att tysta och straffa, och den villkorade yttrandefriheten blir en ofrihet.

Nyman varnar för att yttrandefriheten kan ”bli ett instrument för folk med en destruktiv agenda”. Men grejen är att den i sig är ett skydd mot det onda. När alla får yttra sig får alla också kritisera mobbare och uppfostra elaka. Förhoppningsvis vinner då det goda. Med villkorad yttrandefrihet står i stället de auktoritära på prispallen.

Artikelförfattaren går för långt när han menar att vi svenskar är okunniga om religion och har fördomar, vilket betyder att vi avhumaniserar muslimer.

”Avhumanisering är första steget mot utrotning. Ett andra steg är bokbål. Vad kommer sedan? Först bränner man böcker – sedan människor!”

Man baxnar. Att en enskild dåre tillåts bränna en bok drar Nyman till att Sverige som land har transformerats till ett inhumant monster.

Snacka om att göra en hel hönsgård av en fjäder.

Dessutom: Vad anser han om dem som protesterar i Koranens namn? De flesta där är knappast respektfulla lyhörda. ”Tusentals skanderade ‘död åt Koranens fiender’ och krävde straff för de svenska politiker som tillåtit skändningen”, skrev DN i januari.

Varför ägnar Nyman inte en rad åt att problematisera detta? Jag bryr mig själv inte det minsta om att arga demonstranter bränner svenska flaggan, men om Nyman är orolig över att Paludan bränner Koranen bör han väl vara lika oroad över tonläget hos en del kränkta och provocerade muslimer?

Erdogan har krävt att Sverige förbjuder koranbränningar. Det är en skam att Polismyndigheten har beslutat att dessa inte längre är tillåtna. Jag håller med Dagens ledarskribent Steven Crosson om att det är ”fullständigt orimligt att polisen inför blasfemiförbud mot islam”.

De som skriker högst kan inte få vara de som bestämmer. Då faller vår princip om allas lika värde. Om det blir de gapigastes röster som formar lagen blir de som knyter näven i fickan ohörda. Då blir de som respektfullt håller tyst kring det som irriterar överkörda. Den försiktiga, toleranta medelsvensson blir då offer.

Sverige är en sekulär stat, där majoriteten har stor tolerans för olikheter. Enligt World Values survey är det bara 40 procent av svenskarna som tror på Gud, men majoriteten låter andra tro bäst de vill.

Vår toleranta syn på fri- och rättigheter formar i sin tur det friska demokratiska samhälle som låter individen ta plats i sin unika skepnad. Detta ska vi älska så länge det finns kvar.

Det är riskfyllt att rucka på principerna. Antalet liberala demokratier i världen blir färre; friheten har erövrats via kamp och kan förloras via slarv. Det respektfulla, öppna Sverige kan åter slutas.

Fram till slutet av 1800-talet hölls husförhör om katekesen. Den typen av tvångsläsning vill vi inte tillbaka till – varken av Bibeln eller Koranen.