I min ensamhet har jag med avund sneglat på katolska ordenssällskap

I debatten om pastorns arbetsmiljö som sprungit ur Dagens två dokument om pastorsyrket kom Jim Lagerlöf med ett viktigt inlägg: Familjen måste komma först – även för pastorn.

Men i samma artikel tar han också upp celibatet som en möjlig väg för pastorer och församlingsledare, och då på ett sätt som jag tror behöver en frikyrklig kommentar eftersom Lagerlöfs perspektiv utgår från hans erfarenhet som svenskkyrklig präst och numera katolsk lekman.

Så vad är då skillnaden mellan att vara präst och pastor och vad får det för konsekvenser när det kommer till den celibatära livsformen?

I Katolska kyrkan är prästerna andliga fäder för sina församlingsmedlemmar. I en sådan kontext blir det sätt Lagerlöf beskriver celibatet begripligt, nämligen att den celibatära församlingsledaren ger hela sitt liv och avstår från äktenskapet för att kunna vara tillgänglig för och tjäna alla. Om prästen är en andlig förälder och församlingsmedlemmarna andliga barn behöver prästerna vara just tillgängliga och tjäna alla, men den rollen har inte en frikyrkopastor.

I en frikyrka är inte församlingsmedlemmarna andliga barn som står i beroendeställning till sina pastorer, de är medtjänare och därmed ett slags kollegor. Och det är just denna komplexa dynamik där pastorn ibland är överordnad och ibland underordnad som gör pastorsrollen så svår och som leder till den typ av konflikter som lyftes fram i reportaget om Linus Brengesjö. Och att som ogift stå i en sådan konflikt är en betydligt tyngre börda att bära än om man skulle ha en familj som både kan stötta och kräva stöttning (och därmed avleda uppmärksamhet från konflikten). Här talar jag av egen erfarenhet eftersom jag själv är en ogift frikyrkopastor.

I Katolska kyrkan lever majoriteten av prästerna i celibat men alla är de vigda till ett ämbete. Ämbetet gör att de kan utföra handlingar som lekmännen inte kan göra. Deras uppgift är att ge församlingen näring genom att predika, ta emot bikt och fira mässa – det är så man ger sina andliga barn näring.

Men som pastor blir man inte vigd till ett ämbete utan man blir avskild. Exakt vad denna avskiljning innebär råder det delade meningar om, men den enda handling som bara pastorer kan utföra är vigseln och det regleras av staten, inte av kyrkan. Alltså tjänar inte pastorn församlingen genom att tillgängliggöra sakramenten och Ordets förkunnelse utan genom sitt ledarskap. Huvuduppgiften är att utrusta församlingsmedlemmarna så att de kan tjäna i sina olika uppgifter.

Som pastor är man arbetsledare, inte förälder. Därför är en pastor som är tillgänglig 24/7 inte trogen sitt uppdrag, eftersom uppdraget innebär att utrusta andra så att de kan vara tillgängliga för de behov som kan uppstå i en församling. Som pastor måste det inte vara jag som leder nattvarden eller predikar, det kan andra församlingsmedlemmar som tränats för uppgiften göra.

Celibatet sägs ibland vara orsaken till alla de sexuella övergrepp som skett i Katolska kyrkan. Det tror inte jag. En större riskfaktor är hög arbetsbelastning, en risk som finns i alla samfund och civilstånd. Otillåtna sexuella möten blir ett sätt att lätta på trycket. Dessutom kan den som jobbar jämt intala sig själv att han eller hon är så pass viktig att ett eller flera snedsteg inte spelar någon roll. Därför bör man inte gifta sig med jobbet.

Eftersom jag inte har en familj som begränsar min arbetstid har jag som pastor varit extra noga med att inte arbeta för mycket. Det har gått bra. Det som gått sämre är att hitta meningsfulla aktiviteter som avleder uppmärksamheten från de konflikter som jag fått erfara under mina yrkesverksamma år. Och i min ensamhet har jag med avund sneglat på de ordenssällskap som finns för katolska präster.

För dessa präster, till exempel dominikaner och jesuiter, kommer ordenssällskapet före församlingen. Orden blir ett slags familj till vilken man gett sin fulla lojalitet. Därför har de alltid ordensbröder att vända sig till. Som pastor står man ofta ensam.

I sin artikel beskriver Lagerlöf celibatet som ett val man gör för himmelrikets skull, men i Matteusevangeliet 19:12 beskrivs det inte bara som ett val utan också som en omständighet.

Varför jag är ogift låter jag vara osagt, och eftersom frikyrkan inte tar emot några celibatlöften behöver jag inte redogöra offentligt för varför jag lever som jag gör. Men en sak vill jag ha sagt: Jag har inte gift mig med jobbet. Jag har, precis som den som har familj, annat som går före tjänsten som pastor. Det mår både jag och församlingen bra av.