Icke-våld har teologisk grund

Det är lätt att underskatta skönlitteraturens förmåga till etisk påverkan. När jag var 20 år läste jag Vilhelm Mobergs roman “Rid i natt!”, en läsning som varvades med många tankar kring frågan om rättfärdiga krig. Jag hade börjat tvivla på den pacifism jag tidigare bekänt mig till, och jag vacklade mellan alternativen. “Rid i natt!”, utgiven 1941, handlar om småländska bönder som på 1600-talet revolterar mot tyskfödda adelsmän. Det är starkt, berörande och effektivt. Moberg fick mig att lämna min tonårstids oreflekterade pacifism. Så stark är berättelsens makt över människan.

I dag, knappt två decennier senare, har jag gått från att vara en någorlunda genomtänkt anhängare av rättfärdiga krig till att på nytt betona icke-våld, men denna gång med betydligt mer på fötterna än när jag som 18-åring stod inför mönstringsofficeren. Det som hänt under dessa år är att en djupare teologi om den kristna församlingens roll i världen har mognat inom mig.

Jag hävdar att den som argumenterar för kristnas deltagande i väpnade konflikter inte riktigt har dragit de fulla konsekvenserna av julens, påskens och pingstens budskap. Hänvisningar till den tradition som företräds av teologer som Augustinus och Thomas av Aquino, övertygar mig inte längre. Den liering med makten, som inleddes på 300-talet och som genom historien tagit sig olika uttryck (beroende på om makten varit den romerska kejsaren, en medeltida enhetskultur eller en modern nationalstat), var en förändring av gigantiska mått, och jag menar att den påverkat kristnas förhållningssätt till våld ända in i våra dagar. När en kristen ska ta ställning i denna fråga, gäller det därför att gå tillbaka till källan. Utan naiv idealisering förstås, men ändå. Hur var det allting började?

En del menar att Bergspredikans uppmaningar till icke-våld gäller på individnivå, men att det på samhällsnivå finns andra måttstockar för oss kristna. En sådan individualistisk läsning av Bergspredikan är ytterst problematisk. När Jesus samlar lärjungar omkring sig, skapar han nämligen ett nytt folk. Hur ska vi som Guds folk bete oss mot varandra och mot vår omgivning? Detta handlar Bergspredikan om. Det handlar inte om individers privatmoral. Det handlar om vad som ska karakterisera Guds folk.

Som kristen gör jag aldrig något enbart som individ. Jag är alltid en del av församlingen, Kristi kropp, i allt jag gör. I jämförelse med detta blir min identitet som svensk i det närmaste irrelevant, till den grad att jag till exempel aldrig skulle kunna karakterisera svensk militär i Afghanistan som "våra trupper". Medborgarskapet i Guds rike är så värdefullt att alla andra medborgarskap borde räknas som intet. Och detta överväldigande, "himmelska" medborgarskap kan jag aldrig klä av mig. Jag kan inte göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund. Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det.

Att tala om kyrkan som ett vårtecken i en kall och vintrig värld är mer än bara vacker symbolik. Den kristna församlingens uppdrag är att peka på det som ska komma, att vara ett hoppingivande motexempel. Om inte vi utför vår gudagivna uppgift, kommer ingen annan att göra det. Det är genom att förkunna de goda nyheterna, grunda församlingar och visa kärlek genom sjukvård, skolverksamhet och andra konkreta insatser som vi ska påverka världen. De kristnas mod och energi behövs på missionsfältet, inte slagfältet. Vår värld saknar inte soldater; den saknar missionärer.

Emmanuel Bäckryd