Ickevåld kristet sätt att bekämpa våldet

Antingen använder vi våld för att värna andras liv eller så är vi passiva. Det tycks vara grunden för min broder Bengt-Ove Anderssons argumentation (Nya Dagen den 15 juni). Är det då inte rätt att använda våld för att värna andras liv? Problemet är att det allra mesta våldet sker i det godas namn. Det krigas för friheten, för demokratin, för rättvisan. Så länge vi bibehåller läran om det rättfärdiga kriget kommer kriget att finnas kvar som en legitim utväg vid motsättningar.

Mitt försök att göra en åtskillnad mellan pacifism (inte använda våld) och ickevåld (aktivt bekämpa våld) verkar dessvärre inte ha noterats. Både ickevåld och pacifism är för Bengt-Ove Andersson fortfarande liktydigt med passivitet. ”Det finns dock tillfällen då passivitet vore felaktig, ja brottslig”, skriver han med syftning på Jesu undervisning i Matt 5:38–42.Men skulle passivitet inför våld någonsin vara rätt? Är det passivitet Jesus uppmanar till? Om så är fallet är det inte så konstigt att Bengt-Ove Andersson begränsar giltigheten av Jesu uppmaning till att endast gälla det andliga regementet. Men tvåregementsläran bygger på en obiblisk åtskillnad mellan politiskt och andligt. Jesus gjorde ingen sådan uppdelning. Den var främmande för hans samtid. Detta föranleder en misstänksamhet mot att tolka Jesu undervisning som uppmaningar till passivitet. Eftersom passivitets-tolkningen är en vanlig missuppfattning får jag lov att göra en kort utläggning av Matt 5:38–42 (av utrymmesskäl begränsar jag mig till vers 39). Uppmaningen om att inte värja sig mot det onda syftar inte på allt slags motstånd utan endast väpnat motstånd. Det framgår av hur ordet används i andra sammanhang samt av de efterföljande tre exemplen (vers 39–41). Frasen ”om någon slår dig på högra kinden...” visar att Jesus talar till människor som blir hunsade av sina överordnade. Vänsterhanden ansågs oren och ett slag på höger kind kan därför inte vara ett knytnävsslag utan en örfil med backhand. Detta var den typiska översittarhandlingen. Den underordnade förväntades kuva sig och passivt acceptera situationen, så slapp han kanske mer stryk.

Jesu uppmaning om att vända andra kinden till är då en uppmaning till att vägra samarbeta med förnedringen. Att vända fram vänstra kinden är att inbjuda till ett knytnävsslag, det typiska sättet för jämlikar att slåss. Det sätter myror i huvudet på översittaren. Han förlorar initiativet. Han tvingas välja mellan att acceptera den andres jämlikhet eller att använda ett kraftigare kuvande våld. I det senare fallet riskerar han dock förlora sin legitimitet som överordnad. Matt 5:39 är alltså inte en uppmaning till passivitet, utan till ickevåldsmotstånd. Jesu uppmaningar till ickevåld ska därför inte begränsas till en andlig sfär.

Det är riktigt, som Bengt-Ove Andersson säger, att läran om det rättfärdiga kriget varit dominerande i kyrkan sedan 400-talet. Det är dock inget argument för att kyrkan ska försvara läran i dag. Den tillkom som en följd av att kyrkan blev en del av kejsarmakten och har passat bra för makthavares ambitioner till makt och erövring. Läran har stärkt kriget som institution genom att ge kriget legitimitet. Liksom Bengt-Ove Andersson värdesätter jag högt våra demokratiska fri- och rättigheter. Jag är mån om att skydda och utveckla dessa. Vi ska dock inte förbise hur vi fått dessa fri- och rättigheter: genom fredliga kampformer (strejker, demonstrationer, civil olydnad och så vidare). Militären stod snarast på motsatta sidan. Det är ickevåldet vi har att tacka för demokratin, inte militären.

Våldet är i sig ett förnekande av demokratiska fri- och rättigheter, och därför är tanken på militärt försvar av demokrati för mig främmande. Ändamålet helgar inte medlen. Våld leder inte till frihet, även om det är syftet.

Detta var också min poäng angående den militära segern över Hitler och den efterföljande kapprustningen. Inte som Bengt-Ove Andersson tror, att det hade varit ”bättre att låta judeutrotningen slutföras”. Utan att ”det goda” våldet ledde oss in i en våldsupptrappning som nu hotar vår allas existens. Alla krig riskerar numera att trappas upp till kärnvapenkrig.

Judeutrotningen hade kunnat stoppats av en omvärld som var fast beslutsam om och tränad i ickevåld. Det kräver stora resurser, hög moral, kreativitet och offervilja. Jag uppfattar att det var den vägen, ickevåldets väg, Jesus själv gick och uppmanade oss att följa. Jag uppfattar att det är vår uppgift som människor och som kristna att försöka gå den vägen.