Ingen fixar det eviga livet utan Jesus

Kristna som vill debattera de värderingar som följer av tron riskerar en del smuts på tangentbordsfingrarna efter pandemin med dess effekt av distansering och frestelse till markeringar. Växande avstånd leder till krympande förståelse. Och inte heller jag är oskyldig. När vi ännu en gång står inför världshistoriens största händelse, gryningen för försoning för en hel värld och en dag som förändrade historien, blir det angeläget att fundera över vad evangeliet verkligen är. Det är något annat än ett knippe uppfattningar, något som inte alls är otydligt men ändå är en dårskap för dem som går förlorade, enligt aposteln Paulus.

Alla människor behöver frälsning. Vi är utan undantag inkluderade i den brutala verkligheten av att vara syndare. Ingen fixar det eviga livet utan Jesus Kristus. Det universella behovet av försoning uppfylls i en person, och budskapet om detta är Guds kraft till frälsning. Det ligger i ordens förmedlande, i själva förkunnelsen av evangeliet, att människor kan ta emot frälsning.

Men finns det förståelse för behovet av förlåtelse i dag? I förlåtelsen ligger ett konstaterande om skuld – ur det perspektivet dömer ju förlåtelsen oss. Om någon ger sin förlåtelse så sker det inte utan ett slags förhistoria. Sekularismen bidrar till vad som verkar vara ett genuint ointresse av skuld, men ett desto större intresse av yta och skam. Det är lockande att få veta andras svagheter. Dessutom är det mesta till salu men mycket lite, om ens något, ges fritt.

Vårt samhälle har ett överflöd av information men lider samtidigt av ett underskott av möjlighet till transformation. Det gör påskberättelsen högaktuell: Att Guds egen son gav sitt liv i självuppoffrande kärlek innebär att vi alla kan få upprättelse - transformation! Att förlåta världens synder innebar ett outsägligt lidande. Vidden av försoningen kan vi aldrig beskriva eller fullt ut förstå, men vi kan leva i den och vi kan leva ut den.

Vi är olika som kristna, och genom historien har vi hamnat i olika sammanhang med varierande betoningar av försoningen. Vi står alla runt korset och ser ur olika vinklar. Men för alla kristna finns den gemensamma bekännelsen av detta som det allra viktigaste: att Jesus Kristus dog för våra synder och att han uppstod för vår rättfärdiggörelses skull. Han var död men han lever för alltid. Genom hans död är själva döden besegrad.

Vid korset etableras relationer, som den mellan Jesu mor Maria och lärjungen Johannes. Och vid korset bekänns sanningar, som den romerske officerens på ett sätt oväntade rop om att mannen som hängde där verkligen var Guds son. Relationerna med deras tillhörighet och bekännelsen med sin tillbedjan är resultatet av att samlas runt korset. Vid korset finns Jesu församling, mitt i det kaos av lidande och mörker som också är en del av mänsklighetens verklighet. Vi bär evangeliet till andra samtidigt som vi själva bärs av det.

Gud själv, förenad med människan i sin kropp, låter sig spikas upp på korset för att etablera försoning och ge frälsning. Den han är och det han gjorde på korset ger möjligheten till nytt liv även i dag. Han som blev människa ger oss möjlighet att få del av Guds närvaro, som ger livet dess sanna dimension av härlighet och seger.

Härigenom kan vi vara de människor som Gud har tänkt. Vi kan definiera oss själva utifrån det värde vi fått av Kristus själv. Kristendomen är full av hans goda gärningar i vars ljus våra gärningar varken höjer eller sänker vårt värde, men ändå bidrar med värden till vår omgivning.

Jesus ger frälsning, han ger helig Ande, han bygger sitt rike, han hjälper den som vill det och en dag ska han komma tillbaka. Segern på korset är vår seger, korset vår stolthet och kyrkans verkliga ärende.

Mycket mer än att vinna en diskussion behöver vi vara en Johannes för en Maria, och ge vår bekännelse som officeren. Vi behöver inse att vid korset ryms vi alla i ett brett spektrum av vad det innebär att vara människa och troende. Allra viktigast är insikten om att vi alla, var och en, behöver frälsningen.

Ingen kristen eller kyrka har monopol på korset, men korset måste vara det som vägleder alla. Världen behöver den barmhärtighet som Kristus ger, hela gudomen gläds över möjligheten för syndare att ta del av helighet. Med sin kropp sådde Jesus det eviga frö som kan ge liv åt allt och alla, som bevisas av en tom grav i en trädgård och som en dag fullkomnas i ett himmelskt Jerusalem vars portar aldrig ska stängas.

Nu och för alltid är Kristus grunden för vår tro och värd vår kärlek och efterföljelse. Detta behöver vi troende, i alla sammanhang, frimodigt lyfta fram inför en mänsklighet som är i desperat behov av vårt vittnesbörd: På korset försoning, vid korset församling, från korset frälsning.