Ingen kommer undan religionen

Traditionsenligt så här års utbryter en engagerad och lätt yrvaken debatt om huruvida skolelever skall kunna fira advent eller lucia i kyrkan. I år har debatten fått särskilt bränsle genom att Skolverket precis låtit ta fram en vägledning för rektorerna kring relationen mellan skola och kyrka.

Min egen avklarnade inställning i frågan är pragmatisk. Staten ska vara sekulär – ett samhälle kan aldrig vara sekulärt. Inget skolbarn ska mot sin vilja behöva delta i någon gudstjänst eller annan religiös ceremoni. Samtidigt impregnerar religionen (oftast kristendomen) hela vårt samhälle och vår kultur. De som har beröringsskräck för kyrkorum får svårt att hantera sin vardag.

Luciafirandet är ett intressant exempel. Lucia – ljusbärerskan – är ett romersk-katolskt och ortodoxt helgon som i början av 300-talet dog martyrdöden i Syrakusa, Sicilien. Hon påstås bland anant ha botat sin mamma från blödarsjuka och ha torterats med kokande olja utan att skadas. Ljuskronan som sankta Lucia bär skall ha sin grund i att hon hjälpte kristna ned i Roms katakomber för skydd. Ljusen fästa kring huvudet var en nödvändighet då hon behövde ha båda händerna fria.

Få personer ifrågasätter vårt firande av Sankta Lucia. Däremot ifrågasätts att firandet genomförs i ett kyrkorum. Det är givet förutsättningarna en märklig och ohållbar inställning. Ett motsvarande resonemang kan föras med avseende på adventsfirandet, en hel månads nedräkning för att fira Jesu födelse. Knappast någon tycker att skolbarn ska förvägras att tända adventsljus, med motiveringen att ljuständandet innebär deltagande i en kristen högtid. Religiösa och kulturella sedvänjor växer ihop och utgör en helhet, omöjlig att separera.

Kyrkorum är inga allmänna samlingsplatser eller museala utställningsrum, utan heliga platser. Korsen försvinner inte för att lokalerna utnyttjas för sekulära sammanhang. Andligheten finns där, precis som på många andra ställen i samhället. Så är det och annorlunda kan det inte vara.

Därför ser jag inga problem med att skolbarn firar advent eller lucia i kyrkan. ­Firandet ska inte ske i formen av en gudstjänst eller motsvarande. Balansgången ställer krav på präster och lärare men är i praktiken sällan särskilt svår att hantera.

Visst är det ambitiöst av Skolverket att försöka precisera exakt hur balansgången mellan religion och sekularism ska hanteras i relationen skola-kyrka. Samtidigt visar försöket orimligheten i en detaljerad precision.

Så sägs till exempel att skolan kan genomföra en ­adventssamling i kyrkan under ledning av en präst om prästen inte ”förmedlar religiösa budskap”. Hur ska en präst ska kunna leda en religiös högtid (advent) utan att förmedla ett religiöst budskap? Frågan faller på sin egen orimlighet.

Skolverket skriver också att det är "möjligt" att sjunga "Den blomstertid nu kommer", som visserligen är en psalm men också "tydligt förknippad med traditionen med skolavslutning".

Vilka andra psalmer menar Skolverket att det är ”möjligt” att sjunga eftersom de är en del av svensk kulturtradition? Stilla natt? När juldagsmorgon glimmar? I förlängningen riskerar Skolverket att tvingas utarbeta listor över vilka psalmer som är tillåtna i samband med skolavslutningar och vilka psalmer som inte är det.

Och hur är det med ”Idas sommarvisa”? Vem är det egentligen som gör så att ”blommorna blommar”?

Jag har mina aningar. Bara nu ingen tipsar Skolverket.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet, styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet