Inte förrän jag var 25 förstod jag att Bibeln inte alls fördömde mig för min homosexualitet

Under den allra största delen av mitt liv har jag varit övertygad om att homosexualitet är synd. Från stunden jag insåg att jag var gay, i 12–13-årsåldern, var jag fast besluten om att jag behövde förändras. Mina dagar avslutades i bön och omvändelse: “Jesus, förlåt mig min synd. Hela mig. Befria mig från homosexualiteten. Jag vill leva för dig!”

I Skriften läste jag att “bedrägligare än allt annat är hjärtat, obotligt sjukt”. Den enda vägen framåt var att bli fri. Och ett obotligt sjukt hjärta kan man inte lyssna till. Därför förstod jag redan som barn att jag inte fick lyssna till mitt samvete på detta område, utan till vad kyrkan sa. Till vad Skriften sa. Till vad Gud sa. Och där fanns det tydligen ingen otydlighet när det gällde homosexualitet.

I pingstkyrkan där jag växte upp sa man att vi behövde gå ut på gatan och protestera för pingstpastorernas rätt att säga att homosexualitet är en cancer på samhällskroppen. Som barn var det svårt att inte tänka att kyrkan såg mig som en cancer. Sodom och Gomorra förstördes tydligen på grund av sådana som mig. Det sa Bibeln. Det var tydligt.

Det var inte förrän jag var 25 år gammal som jag genom bön och bibelstudier landade i vissheten att Bibeln inte alls fördömde mig för min homosexualitet. Vid det laget hade jag testat allt som gick att testa utan framgång. Förbön, omvändelse och daglig självförnekelse gjorde ingen skillnad. Jag var lika gay ändå. Bara mer olycklig, upptagen med min egen kamp, trött och ensam. Var det verkligen den goda frukt Jesus talade om i evangelierna?

I dag är jag mer fascinerad av Jesus än jag någonsin varit. Bibeln är fortfarande min ledstjärna och kyrkan den plats jag vill kalla mitt hem – trots att det oftast känns som om kyrkan inte vill ha med mig och mina hbtq-syskon att göra. I bästa fall är vi människor som kyrkan ska älska i teorin, men som teologiskt och praktiskt särbehandlas och fryses ut.

För andra är vi symbolen för allt som inte är kristet. Avfall, bristande tro och stängda biblar. Men är det verkligen alla homosexuella barn som kämpar för sina liv som håller tillbaka väckelsen? Eller är det apatin hos församlingsledarna som hellre utkämpar kulturkrig än leder sina församlingar på kärlekens väg?

Det var inte avfall, otro och en stängd bibel som fick mig att ändra perspektiv. Tvärtom var det i bön och med en öppen bibel som min tro började förändras. I dag skulle jag önska att frikyrkan vågade ha högre i tak. Det går att kombinera bibeltro med en bejakande syn på samkönade relationer.

Men oavsett ståndpunkt borde vi kunna enas om att frukten av status quo inte är god. Kan vi verkligen acceptera att barn i frikyrkan växer upp och hatar sig själva? Är vi nöjda med den utbredda bilden utanför kyrkans väggar som menar att kristna är emot homosexuella? Var i Bibeln hittar vi exempel på att Jesus var känd för att vara emot en utsatt minoritetsgrupp?

För mig är vi hbtq-personer bara människor precis som alla andra – en del av Guds mångfaldiga och underbara skapelse. Fulla av brister, drömmar, hopp och potential. Kallade att följa Jesus och älska vår nästa som oss själva. Underbara och i dagligt behov av Jesu nåd. Men i slutändan är ingen av egenskaperna på kärlekens väg i 1 Korinthierbrevet 13 beroende av vår läggning. Kärleken är tålig och mild – inte heterosexuell.

När jag var barn tänkte jag och förstod jag som ett barn. Men nu ser jag i stället en mer gåtfull och nyanserad bild. Kyrkan har sårat och skadat så många. Ändå är min övertygelse att kyrkan har ett viktigt budskap att förmedla till oss hbtq-personer i dag. Vi behöver evangeliet. Och som kristen hbtq-person tror jag på en sexualetik som säger mer än att “allt är okej så länge som båda är myndiga och samtycke finns”.

Men om frikyrkan ska ha någon form av trovärdighet behöver vi börja med att lyssna. Lyssna lite till, och sedan lite till. Det måste gå att tycka olika om samkönade relationer och ändå få höra hemma i frikyrkan. Vi behöver forma troende som är ödmjuka, samvetsgranna och lyssnande. Som är så trygga i sin tro att de inte bävar för att pröva nya perspektiv, för de vet att deras tro är byggd på klippan.

Alla kristna måste inte landa i en bejakande syn på samkönade relationer, även om jag skulle önska det. Tolkar andra Skriften som att endast heterosexuella äktenskap är godkända är det givetvis okej. Problemet är inte att de har en sådan bibeltolkning.

Problemet är när någon säger att Bibeln är emot samkönade relationer, inte min tolkning av Bibeln, och använder det som ett vapen mot en annan människa. Man kan vara övertygad om sin tolkning, samtidigt som man är ödmjuk inför att andra tolkningar är legitima – också för en bibeltroende.

Om vi kristna inte ens kan enas i de frågor som Bibeln faktiskt talar mycket om, som dopet och nattvarden, hur ska vi egentligen kunna enas i en fråga som Jesus aldrig talar om och Bibeln knappt berör?

I dag är min bön fortsatt att leva varje dag för Jesus. Men inte genom att bli någon annan än den Gud skapat mig till. Utan genom att låta hela mitt homosexuella jag dagligen ära Gud. I tro, gärning och i kärlek.

Jag undrar om frikyrkan en dag kommer våga kalla även mig broder.