Jag behöver förorten för min egen efterföljelses skull

Som barn brukade jag laga mat med min mamma. Varje gång hon tog fram matberedaren berättade hon om en barndomsvän som hade stoppat handen i apparaten och fått flera fingrar avhuggna av de vassa knivbladen. Hon behövde inte säga något mer, det var hennes sätt att varna mig att om jag inte använder den här maskinen korrekt utsätter jag mig för en risk. Det må vara smått traumatiserande, men det var effektivt! Jag ryser fortfarande till varje gång jag plockar fram matberedaren. Vi varnar dem vi älskar för det som kan skada dem!

Polisen släpper regelbundet en lista över “utsatta områden” som de menar präglas av “en låg socioekonomisk status och där de kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” Jag har i tio år levt och arbetat i Råslätt, ett av områdena på polisens lista. Jag har också varit med som skribent i rapporten Frikyrkan i orten utifrån mina erfarenheter som pastor här. Jag gläds över att våra svenska förorter uppmärksammas, med både utmaningarna som finns och det goda som sker.

Som rapporten och flera artiklar i Dagen betonar så behövs efterföljare till Jesus i våra förorter. Lärjungar som lever ut hoppet vi har i Kristus med en längtan att få se liv bli förvandlade. Det perspektiv som ofta lyfts fram är att vi måste hjälpa dem som bor i förorterna. Men jag vill betona mitt behov av förorten och närheten till människorna här för min egen efterföljelses skull.

För vilka är de verkliga utsatta områdena för efterföljare till Jesus?

Att vara utsatt innebär att befinna sig i ett riskfyllt läge. Polisen syftar på riskerna med dåliga socioekonomiska förutsättningar och kriminalitet. Jag vill inte förminska smärtan som människor upplever i samband med fattigdom eller otrygghet. Men i evangelierna ser vi hur Jesus har andra åsikter om vad som är riskfyllt, vad som är sann utsatthet, än vad lärjungarna och det omgivande samhället har. När de oroar sig över saker får Jesus gång på gång uppmana dem: “Var inte rädda!”

Jesus varnar oss aldrig för trångboddhet, smutsiga trappuppgångar och bullriga grannar. Inte ens för gängkriminella. Han är inte naiv, han om någon vet hur smärtsamt livet kan vara. Men han vet att inget av detta kan skilja oss från honom som är livets källa. Paulus ställer frågan: “Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?” För att i god pastorssed besvara sin egen fråga: “Nej inget av detta kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus!” (Rom 8:35)

Däremot varnar Jesus sina lärjungar för något han anser är mycket farligare, som faktiskt kan skada dem: “Akta er för allt habegär” (Luk 12:15). Han varnar dem för “världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär” (Mark 4:19) som hindrar dem från att bära frukt.

En person kommenterade mitt val att bo i förorten genom att säga: “Jag skulle inte våga göra det, jag är inte så modig.” Men jag är inte en särskilt modig person, som historien om matberedaren borde uppenbara. Frågan är bara vad man är rädd för. Vems definition av fara lyssnar vi på och låter forma våra liv?

Författaren Shane Claiborne skriver (min översättning) “Kanske finns det ingen farligare plats att vara på för en kristen än i trygghet och bekvämlighet, frånkopplad från andras lidande”.

Kan det vara så att livet i en medelklassbubbla, långt ifrån den verklighet som många i vårt land och de flesta av världens invånare levar i, och som Jesus själv valde att dela, hindrar oss från att upptäcka det slags liv Gud har skapat oss till? Vi riskerar att nöja oss med materiellt välstånd och gå miste om liv och liv i överflöd. Det är farligt för vår själ! Vi befinner oss i ett utsatt läge.

Magnus, en kristen utlandsarbetare som återvänt till Sverige, konstaterar i ett blogginlägg att: “Det aldrig har varit svårare att vara lärjunge till Jesus än just nu!” Under sina 20 år utomlands har han utmanats på många olika sätt, berättar han, stundtals även med bristande tillgång till mat och vatten.

Men Magnus beskriver hur livet med en ordnad ekonomi, stabilt jobb, hus, sommarstuga och bil på vissa sätt är mer utmanande för lärjungaskapet. “Jag märker att mitt hjärta frestas att slumra till.” Utomlands var det en mycket liten risk att tappa fokus och släppa blicken på Jesus, menar han, och fortsätter att jämföra med situationen i Sverige: “Här måste vi aktivt välja att inte nöja oss med för lite.”

Låt oss inte nöja oss med för lite. Låt oss inte missa det liv Gud skapat oss till. Låt oss öppna våra biblar för att lära känna den Jesus som prioriterade att söka sig till och dela livet med dem som samhället såg ner på och föraktade. Låt oss lyssna på hans varningar och följa honom dit han hade gått och närma oss de människor som han hade mött för att förkunna och förkroppsliga ett nytt rike. Då kommer vi upptäcka en smak och doft av Guds rike, som får förvandla både deras och våra liv.