Jag förvånades över hur många kristna vi är i Sverige

Jag har stött på både gamla och unga som vemodigt klagat på dagens avkristnade, genomsekulära Sverige och längtat tillbaka till en svunnen tid som de själva har upplevt eller ej. Till ett 1900-tal där varje barn fick kristendomsundervisning eller till och med hade morgonbön i skolan, där kristendomen fortfarande efter tusen år var en självklar och stark grundsten i samhället samt en normerande och enande kraft i det gemensamma medvetandet. När tron ärvdes från generation till generation och kyrkbänkarna inte gapade tomma på söndagarna. Ett land där det inte var konstigt eller skrämmande att bekänna och tro, och där man får medge att kristendomen var privilegierad.

År 1930, för mindre än en livstid sedan, tillhörde 95,8 procent av Sveriges befolkning Svenska kyrkan. Nästan hela återstoden var frikyrkliga, medan landets 15 muslimer lätt hade kunnat rymmas runt ett matsalsbord och ateister nog inte gjorde mycket väsen av sig. Det är nästan omöjligt att begripa nu.

I fjol uppmättes medlemsantalet till 52,8 procent – fortfarande en knapp majoritet. På det ska läggas några enstaka procent frikyrkliga, ortodoxa och romerska katoliker. Men trenden är tydlig och dagen närmar sig med stormsteg då Sverige liksom Storbritannien, Australien och Nederländerna inte längre har en, förvisso passiv, kristen majoritet.

När jag var yngre spelade jag och mina icke-religiösa föräldrar frågesportspelet TP. Jag som annars brukade briljera fick en fråga om två personer i Bibeln – men jag hade inte den blekaste aning. ”Va? Det här är ju grundläggande allmänbildning. Har inte du fått lära dig detta i skolan?” sa de. Så snabbt går det.

Kristendomen under det förra århundradet var dock i mångt och mycket en kulturkristendom och nationell identitet, men så sent som i början av 1900-talet och bakåt var den mer än så. Då var den för varje svensk en mer eller mindre aktiv tro och outmanad förklaringsmodell till världens beskaffenhet.

Det är lätt att romantisera fornstora dagar, jag har till och med stött på frikyrkliga som beklagat statskyrkans avskaffande. Tänka sig. Medan någon som är gammal och kristet uppfostrad kan tycka att det finns så få kristna kvar, blev jag som är ung och icke-religiöst uppfostrad snarare förvånad över hur många de var när man väl började leta.

Det första 2000-talets kristna måste inse är att intet nytt sker under solen. Redan på 1700-talet omnämns de där lite annorlunda personerna som blev ”religiösa”. Och att alla trodde på kristendomens Gud innebar inte nödvändigtvis att alla levde kristet eller lät tron vara en betydande del av sina liv. Även om socknens samtliga ungdomar infann sig på söndagsmässan fokuserade man troligtvis mer på kärleksintresset några bänkar framför eller det solupplysta lummiga trädet utanför fönstret än på predikan.

Man tror nog gärna också att deltagandet på söndagsmässan så sent som 1900-talets början var en klar majoritet – alla var ju kristna. 1927 låg riksgenomsnittet på 5,3 procent. Biskopen av Karlstad kallade Sverige för ”de tomma kyrkornas ödeland”.

I Finland bor ju sedan urminnes tider en etniskt svensk minoritet – finlandssvenskarna. Under 1800- och 1900-talen gick svenskan från en privilegierad ställning till lågstatusspråk och trängdes undan av finskan. I blandäktenskap blev oftast barnen finskspråkiga. Oproportionerlig utvandring och till och med stora självförfinskningskampanjer med namnbyte och modersmålsskifte ledde till att finlandssvenskarna varje år blev färre och färre. Språket utarmades och många undrade: Finns vi ens kvar om hundra år? Situationen liknades ofta vid ett krympande isflak.

Nog känns det igen. Den österbottniska filologen Ralf Norrman var en förfäktare för det finlandssvenska och tillfrågades hur han såg på situationen med det krympande isflaket. ”Nå, personligen så krymper jag då int’!” blev hans enastående svar, som jag kan ha finlandssvenskat till litet extra.

Och andemeningen tycks vara att man inte ska stirra sig blind på siffror, trender och andelar, utan att sann

fortlevnad ligger i självkänsla, kärlek och stolthet – kvalitet före kvantitet så att säga. Inte spelar det väl så stor roll om finlandssvenskarna är färre framöver så länge de alltjämt med nedärvd stolthet och värme i hjärtat fiskar i sina skär, dansar kring sina midsommarstänger och läser mumintrollen för sina barn på vackert klingande östsvenska mål?

Det andra 2000-talets kristna måste inse är att detta så klart gäller oss med. Så länge vi är trygga i oss själva och inte skäms, samt glatt och ärligt vill leva enligt det kristna budskapet, kommer Kristi kyrka fortleva.

Frimodighet. Ännu ljuder orglarna i de medeltida kryssvalven, ännu hörs psalmerna från frikyrkofolkets munnar och förstärkare, ännu berörs människor av Jesus kärleksbudskap och Guds storhet, ännu döps vuxna och barn, och ännu blir människor frälsta i Sverige.

I den bemärkelsen är Sverige kristet. Och åtminstone så länge du och jag lever kommer Kristi kyrka finnas kvar även i vårt land. ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20).

Gå varsamt min kristen – och krymp inte!