Jag trodde att den tvärsäkra förkunnelsen var historia

Teologie doktor Ray Baker menar att dekonstruktion av kristen tro blivit en trend för många som vuxit upp i kristna hem och kyrkor. Han menar att dessa har misslyckats med uppgiften att fostra och vägleda de unga till ett stabilt kristet liv.

Problembeskrivningar och lösningar presenteras som fakta och som en genomarbetad analys i ämnet. Samtidigt kan jag undra hur väl underbyggda dessa slutsatser är. Är det förankrat i riktiga människors liv, eller är det en produkt av subjektiva antaganden?

En replik av Karin Fahlström och Ulrica Davidsson, rubricerad Största fördomen om oss som lämnat: att vi aldrig var kristna ”på riktigt, ger viktiga svar på frågor som väckts av Bakers artikel. De skriver: ”Det är lätt att dra felaktiga slutsatser om varför unga lämnar, när kyrkan och kristna medier väljer att prata om och inte med dem som lämnat”. Det är i allra högsta grad ett relevant konstaterande.

Och här finns några saker jag skulle vilja knyta an till. Baker använder sin egen personliga berättelse för att beskriva vad jag uppfattar som en generell önskvärd riktning för hur utvecklingen av kristna människors tro bör te sig. Från dekonstruktion till upptäckten av apologetik. Honom lärde apologetiken att det ”finns förnuftiga skäl för kristen tro”, och Baker berättar att hans tro inte ser ut som den gjorde när han var 18 år. Han ”fortsätter att tänka, ifrågasätta, studera och finslipa”. Men min övertygelse är att Gud har många olika sätt att arbeta med en människa.

För mig har tron också förändrats över tid, men just apologetik har inte varit det verktyg jag blivit hjälpt av. Jag har gått från barnatro, via ”tonårstro” till en mer vuxen tro. Utan att rangordna någon av dessa tre kan jag säga att min barnatro var okomplicerad och präglad av tillit till både Gud, mina föräldrar och den kristna gemenskapen. I den meningen var jag privilegierad.

Tonårstron blev mer svartvit och innehöll så småningom ett rejält mått av tvärsäkerhet. Det förstärktes av den bibliska bokstavstro som jag växte upp med under 1950-, 1960- och 1970-talen. ”Läs som det står, gör som det står och du får som det står”, var den devis som gällde då. Det bibelbruk jag bar med mig in i teologiska studier, och senare pastorala uppgifter i början av 1980-talet, präglades av detta.

Men denna tvärsäkerhet var inte särskilt hjälpsam när jag mötte livet osminkat. Jag ställdes inför svåra utmaningar på många olika sätt. Jag minns särskilt tillfället då jag som 25-årig ungdomspastor skickades med en böneduk till en intensivvårdsavdelning på det sjukhus som är min arbetsplats sedan 21 år tillbaka. En medelålders trebarnspappa låg i respirator med familjen samlad runt sig. En rikskänd förkunnare hade bett över böneduken. Jag var osäker och rädd, men bad ändå så trosvisst jag bara kunde. Bönesvaret uteblev och jag lämnade rummet utan att veta vad mer jag skulle kunna göra eller säga.

Någon vecka senare smög jag in längst bak i kyrkan där begravningen skulle hållas. Jag kommer aldrig att glömma de tre barnens hjärtskärande gråt. Det trängde djupt in i mig, och jag anklagade mig själv för att ha svikit både Gud och den förtvivlade familjen med min taffliga förbön.

Resan in i det jag valt att kalla vuxen tro blev mödosam. Jag är tacksam för goda vänner, varsamma själavårdare och en barmhärtig gemenskap. Det har varit till hjälp för mig hitta fram till en tro som inte längre behöver vara tvärsäker. Utan mer präglad av tillit till den Gud som är större och bortom mina egna trosföreställningar.

Genom åren har jag mött alldeles för många människor som har tvingats lämna sitt kyrkliga sammanhang. Inte på grund av trots eller lättja, utan oftast har det handlat om att de själva har blivit övergivna av rigida kristna människor med obarmhärtig bekännelse.

I min enfald har jag tänkt att den typ av tvärsäkerhet och nyansbrist vi fick stå ut med då jag var ung, skulle kunna förpassas till historien. Tyvärr blev det inte så. För inte så länge sedan hörde jag förkunnelse som hävdar att bibeltexter inte får tolkas, utan bara lydas. Än i dag skuldbeläggs människor med allvarliga sjukdomar för att deras tro anses vara för dålig för att kunna ta emot gudomligt helande. Och så vidare.

”Behöver man kyrkan för att behålla sin tro? Absolut inte!” Karin Fahlström och Ulrika Davidsson ställer frågan och svarar i samma andetag i sin text. Jag skulle ändå vilja påstå: Den kyrka som inte föraktar svaghet utan är villig att skapa utrymme för människor med livet i all dess komplexitet, blir ett hoppets tecken och en möjlig andlig hemvist för alla som behöver Gud i sina liv.

En liten bok som funnits hos mig som ett slags lågmäld vän de senaste 33 åren, är Bert Stålhammars diktsamling Ordtillåtet. Där finns följande rader:

Jag har svårt för det absoluta, för den slutgiltiga meningen

för läror, dogmer och system

som har ett, och endast ett svar

på alla frågor

Jag tror på nyanserna, på de skiftande ljusen

från de små lågorna

formernas mångfald, framför fanatismens

förtärande eld

Svaren river mina brofästen, men frågan slår ett nytt valv

och bygger sakta en spång

över djupen