Kan jag inte ens känna mig trygg från alkohol i den kristna gemenskapen?

Ungefär en miljon svenskar anses ha alkoholvanor som i varierande grad påverkar barns uppväxtmiljö. Man räknar med att det rör sig om cirka 400 000 barn. Under julen, som vi nu går till mötes, vet vi att det dricks extra mycket alkohol med bråk och allmän misär som följd. I dessa hem får ofta barnen ikläda sig rollen som förälder för att i bästa fall upprätthålla ett visst mått av ordning och julefrid.

Det är en stor sorg att se att kyrkans gemenskap i dag inte längre är alkoholfri. Lika tragiskt är det att konstatera att bara hälften av pastorer och präster i dag avstår från alkohol. Denna trend måste brytas och församlingsledningar och pastorer har ett stort ansvar.

Vittnesbörd finns om nyomvända som haft alkoholproblem och, efter en tid i den kristna gemenskapen där alkohol funnits, fallit. Den som i sin gudstro inte upplever att Jesus är nog bör omvända sig i ödmjukhet och be om att bli fylld av den helige Ande. “Drick er inte druckna av vin; ty där av kommer ett oskickligt leverne. Låt er fast mer uppfyllas av Anden” (Ef 5:18, 1917).

Med erfarenhet av att jag är en av dem som drogs med i 1960–1970-talets drogkultur vill jag dela några tankar som kanske kan ändra på någons uppfattning om alkohol och kristet liv, och i stället bli ett föredöme att ta efter. Jag blev mirakulöst räddad av Jesus efter år i mörker i de tyngre drogernas träskmarker, och därefter kom jag in i den kristna församlingen. Det har nu gått 47 år sedan jag tog mina första steg på trons väg.

Många kristna med liberal hållning till alkohol förespråkar måttlighetens dygd och drar gärna fram bröllopet i Kana som intäkt för sin hållning. Kära ni: Verkligheten är en annan och betydligt allvarligare.

Nej, vi är många i dag, i den kristna gemenskapen, som blivit lösta och fria från band och bojor som vi själva var helt oförmögna att ta oss ur. Män och kvinnor som, liksom jag, bär på en livshemlighet där vi alla har det gemensamt att vi till varje pris inte vill tillbaka till det liv vi levde innan vi mötte Jesus. Jag vill att du ska förstå, utifrån mitt perspektiv, att det faktiskt kan handla om liv och död.

Den första kontakten med kristna som använde alkohol var omtumlande. Jag trodde verkligen inte att den som var frälst höll på med det som jag nyligen hade blivit mirakulöst räddad ifrån. Alkohol, som varit inkörsporten till det som fört mig ner i djup mänsklig förnedring, hopplöshet och bottenlös ångest. “Det anstår inte kungar, Lemuel, det anstår inte kungar att dricka vin, inte furstar att söka starka drycker, så att de dricker och glömmer lagen och vränger rätten för alla nödens barn” (Ords 31:4–5, SFB).

Kan jag nu inte ens lita på och känna mig trygg i den nyfunna kristna gemenskapen? Jag hade sagt i min syndanöd: “Synd och värld farväl för evigt aldrig får du mig igen”.

Efter att jag i kristna sammanhang mött det som en gång påbörjat min väg till fördärvet, insåg jag att jag måste vara på min vakt och navigera i vaksamhet i församlingen för att klara livhanken. Fly från dem som förvillade! Jag kände mig återigen ensam och förstod att jag måste hålla garden ständigt uppe för det som kan komma att få mig på villovägar.

Jo, men det är ju så lite det handlar om, tänker du, och risken för att hamna i missbruk finns inte. Sanningen är att för den som får positiva upplevelser av alkohol, i synnerhet initialt, går lätt tankarna till att också snart vilja igen. “Se inte på vinet att det är så rött, att de ger en sådan glans i bägaren och rinner ner så lätt. Till slut biter det som en orm och stinger som en giftorm” (Ords 23:31–32, SFB).

Det behövs inte heller särskilt mycket alkohol för att barnen i finkänslighet känner att föräldern förändrats, inte är som den brukar vara, och blir otrygga.

Av erfarenhet vet jag att man kan luras att tro att man blir så övermåttan kärleksfull och gemytlig i gemenskapen när humöret stiger efter ett glas. Men, verklig sann gemenskap med Herren och människor kräver en ofördärvad inlevelseförmåga, inte bedövad.

Helnykterhet är att ta ansvar för sitt eget och andras liv. Ska inte vi kristna vara goda föredömen, inte minst för våra barn och ungdomar, i alla sammanhang? Men också vara föredömen för vuxna, till hjälp för dem.

Vill vi verkligen att de som kommer i kontakt med kristen gemenskap ska mötas av samma berusningskultur som finns utanför kyrkan? Det enda självklara är att avstå från alkoholhaltiga drycker i familjen och portförbjuda dem i den kristna gemenskapen. Att släppa in alkoholen i den kristna gemenskapen är ansvarslöst!