Korsfästelsen blir obegriplig om vi slutar tala om synd

Det finns alltid en frestelse för predikanter, församlingar och samfund att sluta förkunna omvändelse från synd. Synd och människans behov av omvändelse är inte det mest publikfriande ämnet man kan välja, och det är mänskligt att vilja bli uppskattad av sin omgivning. Men väljer vi den vägen har vi placerat egot i centrum och gjort det till vårt rättesnöre, snarare än evig Gud och hans eviga ord.

Visst skulle jag kunna ta det sluttande planet kring sexualitet som exempel på ett område där Guds ord får stå tillbaka i dag, men jag tror att problemets kärna är en annan: att jaget vill ersätta överlåtelsen.

Detta yttrar sig på många områden, som vår strävan efter självförverkligande, girigheten, som yttrar sig i längtan efter det bästa och senaste, och egoismen är bara några exempel. I dag i våra kyrkor behöver vi akta oss för att låta jaget ersätta överlåtelsen till Herren och hans vilja.

Varför ska det vara så svårt att prata om synden? Den är ju en så självklar sak i vår värld och i våra liv. Den är totalt universell och gäller alla människor. ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud” (Rom 3:23). Synden är alltså något vi alla har gemensamt. Vi har syndat och vi faller. Synden är aldrig långt borta från någon av oss. Guds vilja är målet. Att synda är att missa målet.

Vi vill hellre prata om nåden. Jag älskar nåden. Mitt liv beror på Guds nåd och uppehålls av Guds nåd emot mig varje dag. Men utan synd finns ingen nåd. Om det inte finns något att förlåta kan man inte bli förlåten. Om vi inte varit syndens slavar hade Kristus inte kunnat köpa oss fria. Och om det inte fanns något att bli räddad ifrån kan inte Jesus vara vår frälsare. Talet om Jesu död för våra synder blir innehållslöst, och påskveckans händelser – som vi minns och firar varje år – obegripliga.

Kanske väjer vi för att prata om synden för att det är så obekvämt att tala om den. Det kostar att tala om behovet av omvändelse och att vår synd är så hemsk att Jesus fick betala med sitt liv för att sona den. Alltför ofta vill vi inte stöta oss med världen genom att påpeka världens synd. Vem har hört om begreppet sänkta trösklar?

Kanske väjer vi för att vi inte vill stå där som ett fån med en bjälke i ögat? Och det är en viktig sanning att inte ursäkta och försvara synder i våra egna liv när vi grymtar över andras. Nej, låt oss alla bekänna våra synder så fort vi får syn på dem och så ta emot Guds rika nåd och förlåtelse. Det är vägen till frihet enligt aposteln Johannes.

Kanske väjer vi på grund av vår historia med syndakataloger och uteslutningar och är livrädda för att hamna där igen. Ett av alla problem med syndakatalogerna var att de listade saker som Guds ord inte direkt talar om som synd. Vi behöver varken pekfingrar, listor eller kataloger – vi behöver i ödmjukhet leva i Ordet och Anden.

I sitt brev varnar Judas oss för tendensen att förvränga vår Guds nåd till försvar för omoral. Gränslöshet är inte frihet eller nådens syfte. Vi har i alltför hög grad influerats av världens ideal om att gränslöshet är frihet. Det är en illusion i strid med Guds ord. I stället är det så att ”den sonen gör fri är verkligen fri”. Lösningen på problemet med synden är inte att försvara eller förneka den utan genom att bekänna den få förlåtelse och sann frihet.

Jesu underbara sätt att möta och rädda människor från synden är såklart det perfekta och borde vara vårt rättesnöre i mötet med oss själva och andra. I Johannesevangeliet kapitel 8 möter Jesus en kvinna tagen på bar gärning i synd. Man ville i enlighet med lagen stena henne men kastade henne i gruset framför Jesus för att se vad han hade att säga. Jesus sätter sig på huk i ögonhöjd med kvinnan och säger två saker. För det första: Jag dömer dig inte. Han skulle ta straffet och domen på sig själv och betala priset på korset. För det andra säger han: Gå och synda inte mer. Jesus ger henne förlåtelse och leder henne till omvändelse. Han har inte ändrat sig eller sitt budskap.

Omvändelse leder till frihet. Gud är nådefull, men nåden erbjuder ingen rätt att fortsätta synda. Att följa och gå vidare betyder alltid att lämna något.

Jesus talade till sina lärjungar om behovet av att förneka sig själv. Vilket otidsenligt påstående! I vår tid av ego och bekvämlighetskultur vore att säga något sådant som att svära i kyrkan!

Att vi uppfattar det budskapet som hårt beror på missuppfattningen att synden, eller det som den här världen kan ge, skulle vara härligare än Guds närvaro. Men inget är härligare eller ljuvligare än att vara i Guds närvaros helighet.

Så länge vi lever här i världen kommer vi leva i kampen mot synden. Paulus pekar ut lösningen: ”vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär”.

Låt oss inte glömma eller gömma vägen till sann frihet för människor. Det är inte gränslöshet utan frihet vi och alla människor behöver. Att peka ut den vägen kräver att vi i församlingarna är modiga. Har vi det modet?