Kristen påverkan utan att det blir partipolitik

Jag vill tacka Stefan Gustavsson för ett mycket välformulerat svar på min artikel om Apologias webbinarium med filosofen J P Moreland. Han föregår med gott exempel i hur vi kan diskutera dessa frågor ödmjukt och ärligt. Vi verkar dela uppfattningen om att apologetik ska främst fokusera på ett försvar av den kristna trons mer centrala delar. Det gör den tillgänglig för kristna med olika politisk uppfattning. Från mitt håll verkar det skett en missuppfattning kring situationen som uppstod under frågestunden. Spontana sidospår kan vara en utmaning att hantera vilket jag har full förståelse för.

Anders Eriksson lyfter klimatkrisens existentiella utmaningar och berättar om den miljöväckelse han upplever i sin närhet. Han frågar om jag håller med om att miljörörelsen är ett slags sekulär religion och hur vi som kristna i så fall ska bemöta den. Om detta har jag tidigare skrivit i Dagen. Då påpekade jag att klimatrörelsen även finns i kyrkan och att klimatengagemang kan vara motiverat utifrån en kristen tro. Dessutom har den kristna traditionen många svar på de teologiska utmaningar klimatrörelsen står inför.

Eriksson frågar också om jag inte tycker det är ett problem att människan blir en del av skapelsen snarare än dess förvaltare. Moreland menade i sin föreläsning att klimatrörelsen nedgraderar människovärdet eftersom det ställs på samma nivå som skapelsen. Jag tror att problemet ligger i denna uppdelning. Människan känner främlingskap inför skapelsen, vilket kanske har sin grund i den kapitalistiska industrialiseringen, eller i moderniteten som helhet. Som Stefan Gustavsson skriver i sitt svar till Eriksson är vi dock oundvikligen en del av hela den skapelse Gud vill upprätta. Vår roll som förvaltare innebär inte att vi har rätt att göra vad vi helst vill. En osund syn på förvaltarskapet där människan upphöjs över skapelsen landar lätt i ursynden själv, att själv inta Guds plats.

Gustavsson skriver vidare att vi kristna inte behöver dela ångesten över att jorden ska gå under. Kanske är det inte jordens undergång människor oroar sig för i första hand, utan sin egen framtid. Detta tror jag kyrkan ska både hörsamma och dela, precis som Paulus skriver i Romarbrevet: “Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter.” Likgiltighet inför samtidens lidande motiverat med att Kristus kommer ställa allt till rätta vid sin återkomst ligger vidöppen för den religionskritik Martin Hägglund formulerar i boken Vårt enda liv.

I fallet med Apologia vill jag bara klargöra att min intention inte var att kräva “avbön” för att “fel” politiska åsikter yttrats i en gästföreläsning. Jag ville bara få klargjort att detta inte var en specifik linje Apologia själv driver. Douglas Brommesson påpekar i sin gästledare i Dagen att utmaningen för kyrkan är att hantera kulturkrigets konflikter utan att hamna i låsta positioner. Jag tror att diskussioner som dessa är viktiga för att vi inte ska hamna i den ena eller andra skyttegraven och samtidigt behålla vår gemensamma övertygelse.

Självklart är det viktigt att kunna lyssna in kristna röster från detta specifika sammanhang, även om jag inte upplever just det vita amerikanska evangelikala perspektivet som underrepresenterat. De är ju trots allt världens mäktigaste religiösa grupp. Kanske skulle Apologia, med tanke på sin dominerande ställning inom ämnet, bredda influenserna lite? Detta väcker också frågan om hur vi ska förhålla oss till de evangelikala trossyskon som i hög grad partipolitiserats och vad vi kan lära oss för att inte samma utveckling ska ske här. Apologia bör reflektera över vad den apologetiska analysen som de delar med Moreland spelat för roll i just denna utveckling.

En annan punkt som Gustavsson berör är de två etiska frågor Apologia tagit ställning i, aborter och synen på sexualitet och äktenskap. På vilket sätt frågorna får politiska dimensioner framgår inte riktigt. Föreslår Apologia en ändrad lagstiftning eller vill de ge förutsättningar för församlingen som politisk gemenskap att skapa förändring i samhället? Kyrkan har möjlighet att vara en positiv kraft för förändring utan att gå den partipolitiska vägen, genom sitt sätt att erbjuda en alternativ livsstil. En osund jakt på statens bekräftelse i dessa specifika frågor har ju drivit på den amerikanska utvecklingen, där vissa evangelikaler lierat sig med sekulära nationalister på bekostnad av andra centrala kristna frågor, som gästfrihet mot främlingen och förvaltarskap av skapelsen. När denna reducerade ideologi blir synonym med kristen tro är kyrkan på fel väg.

Med full respekt för Apologias teologiska integritet måste det finnas en medvetenhet kring att, som Gustavsson säger, kristna sätter olika gränser på lite olika sätt i olika frågor. Detta visar han exempel på i sin artikel. Jag hoppas att denna medvetenhet även följer med i praktiken, både när det gäller influenser från sådana som Moreland och när man närmar sig politiska ställningstaganden i etiska frågor.