Debatt
Kristen vänster inte lika med Broderskapsrörelsen
Sedan länge är Broderskapsrörelsen reducerad till att främst vara socialdemokratins förlängda arm in i den kristna världen, främst Svenska kyrkan.
Det är också en rörelse på utdöende. Kanske är det därför debattörerna Peter Weiderud, Anna Ardin och Ulf Bjereld desperat försöker ge den lite skjuts genom att blåsa liv i en gammal argumentation mot en "kristen höger" som man själv definierat. Men det är en argumentation som faktiskt känns väldigt nattstånden.
Jag vänder mig också mot att debattörerna försöker hamra in begreppet "kristen vänster" och göra det synonymt med Broderskapsrörelsen.
Jag är kristen, och mina åsikter kan kanske anses vara vänsterorienterade, men jag betackar mig för att socialdemokraterna eller Broderskapsrörelsen gör sig till talesman för mig.
I min världsbild och politiska uppfattning ingår inte att partiet ska diktera vad jag tycker. Jag är emot Israels ockupation, men jag stödjer inte kraven på äktenskap för homosexuella, för att ta ett exempel. Och rent generellt har jag svårt att se den hierarkiska och i ordets rätta bemärkelse konservativa socialdemokratin som vänster överhuvudtaget.
Det är också ohederligt när man hela tiden försöker framställa det som att det bara finns två alternativ. Antingen är man kristen vänster - alltså Broderskapare eller åtminstone s-sympatisör - eller så är man kristen höger. Och därmed djupt konservativ i fråga om abort, familj och äktenskap, ger oreserverat stöd till Israel och följer rent allmänt en högerlinje.
Den polariserade bilden är nästan löjeväckande.
Och varför nödvändigtvis göra kristen tro till en höger-vänsterfråga? När det gäller aktiva inom Svenska kyrkan kan skiljelinjen möjligen snarare gå mellan å ena sidan partipolitiker, med allt vad det innebär av partilojalitet och å andra sidan de som ser kyrkan som en plats att möta Gud, inte en arena för partipolitik och maktspel.
Det var nog inte bara några förflugna ord när Broderskapsrörelsens dåvarande förbundssekreterare Olle Burell inför det förförra kyrkovalet betonade hur viktigt det var att socialdemokraterna hade kvar sin dominerande ställning för “annars skulle kyrkan tas över av de religiösa”. Det speglar vad jag uppfattar som en ganska utbredd föreställning inom socialdemokratin - att partiet (s) är garanten för att inte den kristna tron ska få för stort inflytande över kyrkan...