Kristna som hör sin pastor säga att Dagen ska sluta kritisera slutar själva ge kritik

Veckan innan bröllopsfesten hade jag, som dåvarande medarbetare på Dagen, skrivit en ledartext med kritik av kulturen i Filadelfia Knutby. Vid buffébordet fick en pastor syn på mig och uttalade tydligt sin besvikelse. ”Det är så typiskt Dagen att agera kvällstidning på det sättet, skriv om allt det positiva som sker där till skillnad från i alla andra stillastående församlingar. Ert krig mot radikal kristendom måste upphöra!”

En kort tid därefter började delar av ledarskapet i Knutby lägga korten på bordet och avslöjade att allt varit än värre än vad Dagen och andra skrivit.

Det minnet vaknade i höstas när Dagen på nyhetsplats följde upp Expressens reportage om We are one (Wao) church med egna kritiskt granskande texter av Wao church. I samband med det såg jag en ganska lång rad pastorer antingen skriva egna inlägg på sociala medier eller ge sitt bifall till kollegors inlägg om att Dagen borde skriva mer positivt och släppa den alltför kritiska blicken.

Man gillar bättre att vara kritisk till Dagen än tillåter att Dagen är kritisk mot dem, helt enkelt. En förstås begriplig mänsklig känsla och reaktion, men samtidigt också problematisk och oroväckande.

Allt är inte Gud som glimmar skrev Sven Reichmann i slutet på 1980-talet i en teologisk granskning av dåvarande Livets ord. Den boktiteln är en devis värd fortsatt liv, för det är sant att det behövs urskillning av vad som är sunt och bygger upp, och vad som inte är det utan snarare bryter ner.

Den kritiskt granskande blicken behöver vara ständigt närvarande och helst så nära varje församlings ledarskap som möjligt så att felaktigheter och avarter kan avslöjas och korrigeras innan de gör för mycket skada. En frånvaro av kritiska blickar kan vara skönt i det korta perspektivet men är förfärande i längden – prövning behövs så att det goda kan urskiljas och behållas.

Jag skriver detta fullt medveten om att det är allt annat än enkelt, speciellt i vår tid där pastorns tidigare plats på upphöjd piedestal alltför ofta ersatts med en låg respekt för den som ställt sig till förfogande för pastoralt ledarskap. Det är en problematisk och utmanande utveckling, och samtidigt är inte svaret att försöka sätta stopp för de kritiska rösterna.

”Men det vill vi inte”, kanske någon invänder, ”vi önskar bara mindre kritik gentemot församlingar i Dagen”. Jo, men saker är sällan fristående utan hänger ihop. En församlingsmedlem som ser sin pastor ivrigt tycka att Dagen måste sluta ge plats för kritiska röster har troligtvis inte långt till tanken att det gäller att passa sig för att ge uttryck för de kritiska perspektiven även på hemmaplan.

Tidningen Dagens roll att som fristående journalistisk aktör granska svensk kristenhet är viktig och behöver uppmuntras, snarare än försöka kuvas. All granskning som sker av folk med erfarenhet och kunskap av sammanhanget man riktar ljuset på är att föredra framför den som sker av någon med stor distans till området. Analysen har då större kapacitet att bli träffsäker och givande, urskiljningen bättre.

Dagen, med sitt hjärta för kyrkan i Sverige, borde granska mer i stället för mindre och därmed hjälpa kyrkan med rannsakan och utmejslande av det goda.

Med det sagt behöver också detta sägas: Allt är inte Knutby som knakar. I ivern att inte kunna anklagas för att missa sätta ljuset på det osunda innan det skenar iväg är risken att pennor vässas väl hårt och publiceringar sker för tidigt, innan de hunnit jobbas igenom.

När Expressen i oktober satte strålkastare på Wao church valde Dagen att snabbt hänga på den granskningen och lyfta in den i de egna spalterna. På många sätt rimligt – hade det inte sett konstigt ut om Dagen ignorerat när ämnet var så offentligt omtalat?

Men med närheten till och kunskapen om kristenheten följer även ett utökat behov av noggrannhet. Orden från Dagen väger tungt och bör därför vägas på våg, inte på ett ängsligt vis men på ett klokt sätt, för att så långt som möjligt undvika pseudodebatter kring tidningens motiv och dylikt. Här har mottagarna (läsarna) ett ansvar att förstå att Dagen är en journalistisk tidning och att de kritiskt granskande perspektiven därför är ett oundvikligt och gott måste.

Men Dagen har samtidigt också ett ansvar att tillvarata den rollen med förstånd och våga visa att man är den som kan dessa frågor bäst i landet och därför ibland låter granskningen ta längre tid så att den blir bättre och når djupare. Det större reportaget i Dagen i fredags (6/12) var ett gott exempel på det.

Att allt inte är Knutby som knakar är också värt att betänka för alla oss som nu läst kring Wao church i Expressen eller Dagen. Det är lätt att springa iväg och dra hårda slutsatser, men det är värt att vänta något. Granskningen som skett bör inte ses som en färdig dom utan som en utmaning till församlingen och dess ledarskap.

Nu finns chans att klargöra sådant som är missuppfattningar och även att korrigera sådant som kritikerna har poänger i. Ett klokt och sunt ledarskap ställer sig nämligen inte enbart i försvarsläge utan rannsakar sig självt, tacksam för hjälpen av de frågor som ställts. Det är inte en enkel väg men den leder till en bra plats.