Läran om evig plåga är den mest extrema

I sin replik i den pågående debatten om helvetet skriver Mikael Tellbe att det finns bibliskt stöd för alla de uppfattningar som kommit fram i debatten. Jag förstår hans poäng. Men oavsett hur utbredd den traditionella helvetesläran om evig plåga är, så är det den mest extrema uppfattningen. Därför krävs en väl underbyggd exegetik för att hävda att detta är en möjlig tolkning.

Innan jag analyserar de bibelverser som använts som stöd för helvetesläran konstaterar jag att ingen har svarat på de tre frågor jag ställde i min tidigare artikel: Hur kan man som helvetestroende välja att sätta barn till världen om de riskerar att plågas för evigt? Är det synd att vi känner sådan stark kärlek till våra ofrälsta barn som egentligen förtjänar evig plåga, en synd som vi äntligen befrias från i himlen? Finns det någon gräns för hur ond en gud skulle kunna vara för att jag inte längre skulle vilja tillbe honom? Frågorna är lätta att avfärda, men svåra att bemöta med riktiga svar.

Ordet helvete finns inte i Bibeln. Det är en sammansättning av namnet på den fornnordiska dödsgudinnan Hel, samt vite, straff. När ordet förekommer i våra svenska biblar är det översättningar av orden Gehenna och Hades. Gehenna kommer av Ge´ hinnom och betyder Hinnoms dal. Det var en plats där människor brände upp sina barn som offer till avguden Molok (2 Kon 23:10; Jer 7:31). Profeten Jeremia kallade den dråpdalen, för att dessa Guds fiender kommer att dödas där. Jesus gör alltså parallellen för att beskriva död, inte evig plåga.

Hades betyder graven eller dödsriket. Efter Guds dom ska Hades kastas i den brinnande sjön (Upp 20:13–14). Hur kan döden och dödsriket plågas i en eld för evigt? Jesus använder Hades även i berättelsen om den rike mannen och Lasarus. Denna liknelse beskriver alltså en situation som utspelar sig innan uppståndelsen och Guds dom. Så även om denna text tolkas bokstavligt handlar den om ändlig plåga.

Bruno Frandell argumenterar för det eviga plågandet genom att hänvisa till 5 Mos 4:24. Men där beskrivs Gud som en förtärande eld, inte plågande. Vidare argumenterar han att syftet med Jesu bildspråk var att skapa respekt för “det eviga strafflidandet”, en term som inte finns i Bibeln utan är Frandells egna ord. Han nämner också Matt 13:49–50 där straffet liknas vid en brinnande ugn där man ska gråta och gnissla tänder.

Men bara några verser tidigare förklarar Jesus själv att det ska vara som när ogräset bränns upp. Människor på väg att dö tenderar att gråta. Och “skära tänder” är en metafor för ilska, inte smärta (Apg 7:54).

Nima Motallebzadeh argumenterar utifrån Upp 14:10–11: “[De] ska plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger i evigheters evighet.” Denna bibelvers är det närmaste en evig mänsklig plåga man kommer. Men här står det bara att röken stiger upp i evigheternas evigheter.

Versen anspelar på Jes 34:10 där det står att röken från Edom ska stiga i evigheters evigheter. Det står också att ugglor och korpar ska bo där. Men fåglar bor inte i eld. Även röken från Babylon ska stiga i evigheternas evighet (Upp 19:3), efter att den bränts upp så att den aldrig mer blir funnen (Upp 18:8, 21).

Sodom och Gomorra fick också sitt straff genom “evig eld” (Jud 7). Men ingen av dessa platser brinner i dag. Så varför skulle det göra det i Upp 14?

Helheten går dock ihop genom att evig, aion, betyder tidsålder. Jesus använder till exempel uttrycket “tidsålderns slut” flera gånger. Och ingen översätter detta till “evighetens slut”.

Att uttrycket, som ibland förstärks med den retoriska överdriften “evigheters evigheter”, används i Uppenbarelseboken är alltså symboliskt och betecknar slutgiltigheten av syndens konsekvenser, inte varaktigheten. Guds dom är oåterkallelig! Precis som Guds frikännande av de troende (Rom 5:16) är oåterkalleligt.

Bibeln saknar inte heller ord för plågande. Ordet basanitso används inte mindre än tolv gånger i Nya testamentet för att beskriva sådant som uppenbart betyder plåga. Men varken Jesus eller Paulus använder någonsin detta ord för att beskriva människans tillstånd efter domen.

Bibeln talar alltså om en eld som leder till död, inte en död som leder till eld. Men den som tror på Jesus ska aldrig någonsin dö!

Jag avslutar med en fråga till er som har den traditionella helvetessynen: Om Jesus tog människans straff, varför plågas han inte då för evigt i ett helvete?