Läs vad Bibeln säger och ta av helvetesglasögonen

Det är med stort intresse som jag följt debatten om helvetet i Dagen. Det finns ingen annan teologisk fråga jag själv funderat på och läst så mycket om de senaste åren, och jag tror debatten kommer att fortsätta. Den traditionella synen med en evig medveten pinad tillvaro utmanas i dag av olika typer av annihilationism, och det på goda bibliska grunder, samt av universalismen, på i mitt tycke sämre grunder.

Förespråkarna för den traditionella synen erkänner dock sällan att vi andra har minsta biblisk grund. Teologie doktorn Bruno W Frandell tar i rejält i sin replik på Daniel Hultberg (7/4) och skriver om att “blanda tradition och känslor”, om “mer eller mindre bibelförankrade argument” och om att vara “mer upprörd över än noggrann med Bibelns texter” – och det bara i de första två meningarna i sin debattartikel.

Vi annihilationister anklagas också för önsketänkande och för att använda filosofiska och teoretiska argument utöver texterna – men det gör ju alla teologer som försöker forma en lära. Man läser texterna och försöker hitta det svar som förklarar flest texter, har minst antal logiska luckor eller motsägelser och som svarar på fler frågor än vad det ger upphov till. För saker går ju i varandra och frågan om de ofrälstas eviga tillvaro påverkar även vår gudsbild, vår människosyn och vår syn på rättvisa.

Och den första frågan den traditionella synen ger upphov till är: Varför är det så viktigt för så många kristna att de som inte tror som dem ska plågas i evighet som straff? För viktigt är det! Ifrågasätter du detta får du finna dig i frågor om huruvida du ens tror på Bibeln som Guds ord.

Men läser vi Bibeln hittar vi egentligen inte den synen alls i Gamla testamentet – bilden som framträder där är av ett dödsrike där alla hamnar, hög som låg och god som ond, och från vilket man inte återvänder.

Vid Jesu tid var frågan om uppståndelsen en av stridsfrågorna mellan fariséer och sadukéer – då fanns alltså inte ens en enhetlig tro på om det fanns liv efter döden för någon alls. Det äldsta exemplet på text om evig plåga hittar vi i den apokryfiska Juditsboken 16:17 (100-talet f. Kr.), där det står om hedningar som “skall skrika av smärta i evighet”.

Eftersom vi inte har en självklar dåtida lära att ställa texter i relation till kan även Nya testamentets texter i frågan bli extra svårtolkade. För mig är det också en tankeställare att någon sorts enhetlig lära om evig medveten plåga är ungefär samtida med att kristendomen blev statsreligion och det evangeliska uppdraget började blandas samman med makt och att hålla folket i schack. För äldre än så är den inte som enhetlig syn och lära; det finns gott om exempel på tidiga teologer med annan syn.

Vi behöver vara medvetna om att vi läser texter med “glasögon” på, och en av sakerna jag upptäckt är att om man tar av “helvetesglasögonen” och bortser från den tolkningsmallen för en stund, är det väldigt få texter kvar som talar om evig medveten plåga.

Ta till exempel texten från Matteus 13 som Frandell citerar: Där står att man ska gråta och skära tänder – men inget om hur länge det ska pågå – och liknelsen i sig handlar om ogräs som slängs i en ugn och brinner upp!

Den anglikanske teologen John W. Wenham gjorde redan 1991 en genomgång av de 264 ställen i Nya testamentet som talar om de otroendes öde, och alla utom ett (Upp 14:11) menar han lika gärna, eller hellre, kan förstås utifrån ett utslocknande - det som kallas annihilationism.

Det avgörande för mig var en läsning av 1 Mos 3:22 där det står om orsaken till att människan förvisades från Eden, nämligen: “Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.” Vi människor existerar inte i och av oss själva för evigt.

Och det stämmer ju med vad hela Nya testamentet säger: Det eviga livet är en gåva från Gud som enbart ges till dem som tror – så hur skulle de som inte tror ens kunna leva för evigt, än mindre plågas för evigt?

Läs Joh 3:16 med detta perspektiv och se själv: De som tror får evigt liv, övriga går under – apollymi på grekiska, som betyder förintas/förgås, inte “fortsätta finnas och utstå tortyr”. Alltså säger även ett så centralt och välkänt bibelord något annat än det vi kanske trott – vilket vi ser när vi byter “glasögon”.

Jag har fortfarande frågor, men sedan jag bytte syn i den här frågan är de betydligt färre och jag får ihop min bild av Gud på ett helt nytt sätt. Den traditionella synen är inte den enda tänkbara. Redan år 2000 accepterade till exempel Storbritanniens evangelikala allians annihilationismen som “en betydande evangelisk minoritetssyn” och slog fast att olika synsätt ryms inom evangelikal tro.

Det finns alltså mycket goda bibliska grunder att tro på ett utslocknande i stället för evig plåga för dem som inte tror. Det är inte flum eller önsketänkande men handlar om vår natur, om Guds godhet, om proportion mellan brott och straff. Det bevarar den så kallade “dubbla utgången” och blir ett betonande av himlens härlighet i stället för helvetets förskräcklighet och målar bilden av en begripligare Gud. I alla fall för mig.