“Medelvägen” kommer bli transportsträcka till endera förståelsen

Hur ska vi som kyrkor navigera framåt och förhålla oss till varandra när vi har olika uppfattning i fråga om samkönad sexualitet? Är enhet möjlig?

Som flera har lyft i dessa spalter är attityderna grundläggande. Vi behöver alla rannsaka oss i fråga om självrättfärdighet. Det blir ingen god frukt av att se ner på dem som inte tänker som jag, även om de faktiskt skulle ha fel, eller se ner på dem man tror lever i synd, även om de skulle göra det. Mest behöver vi kärlek, för utan kärlek är vi som en skrällande cymbal.

Även om våra attityder är a och o, så är det också viktigt med förståelse. Inte minst handlar det om att försöka förstå orsakerna till varför andra landar i en annan slutsats än en själv. Troende som bejakar samkönad sexualitet som något gott resonerar ibland som Sofia Camnerin (13/6), att kärlek till en annan människa inte är synd. Slutsatsen blir då ofta att den som ser samkönat sex som något fel är dömande.

Camnerin beskriver synd som ”motsatsen till kärlek”. Det är dock ett märkligt påstående, för med lite eftertanke kan vi nog vara överens om att synd karaktäriseras av kärlek. Anledningen till att någon stjäl är att det som tas (eller vad det kan leda till) älskas mer än den som stjäls ifrån. När någon ljuger är kärleken till lögnen större än till sanningen, och så vidare. Nej, synd är inte ”motsatsen till kärlek” utan är ”missriktad kärlek”. Och det är i fråga om det som uppfattningen är delad om samkönat sex.

De troende som inte ser attraktion till samkönade som en missriktad kärlek tänker vanligen att Gud skapade människan med sådana begär. De som å andra sidan ser attraktion till samkönade som missriktad kärlek menar typiskt att sådana begär går emot Guds heterosexuella skapelseordning och att det kom som en följd av syndafallet.

Till skillnad från vad de förstnämnda ofta menar, är de senare inte automatiskt dömande när de inte välkomnar den som lever i utlevd samkönad sexualitet som medlem i församlingen. De som är övertygade om att detta är synd och att synd skiljer människan från Gud kan vara drivna av kärlek när de talar till dem om omvändelse från synd och tro på Jesus, eftersom de tror att Gud i sin stora kärlek sänt sin son för att dö på korset i människans ställe.

Den större frågan i sammanhanget är dock vad det innebär på församlings- och samfundsnivå att ha så olika uppfattningar i en fråga som denna. De som bejakar samkönad sexualitet som något gott vill att alla som har sådana attraktioner ska accepteras på samma villkor som andra. De som förstår samkönad sexualitet som något som skiljer människan från Gud vill inte acceptera det som något gott. Kan de förenas i samma kyrka?

Här tycks samtalen ha kantrat. Jag ser minst två förklaringar till varför, som båda visar på hur extrema vi är i Sverige.

För det första: Vi är konflikträdda och det är som att vi outtalat kommit överens om att låtsas vara överens fast vi inte är det. Om vi bara ignorerar det vi inte är överens om så kan vi vara tillsammans. Som ett kyrkligt uttryck för detta har Jesus bön, att de troende ska vara ett, blivit som en blöt filt att kväva meningsskiljaktigheter med. Gemenskap i det synliga, men olika tro i det osynliga.

Det uppseendeväckande är att vad som enligt Jesus förenar de troende är deras andliga enhet i Gud (Joh 17:9-12, 21) och Guds sanna Ord som helgar dem (Joh 17:17-19). Så, om inte sanningen i Guds Ord förenar de kristna, är de då verkligen förenade?

Detta för oss till den andra förklaringen: Den extrema form av kongregationalistisk samfundssyn som präglar svensk frikyrklighet. För att värna om den enskilda församlingens autonomi har de flesta svenska samfund valt att inte ha något, eller otydliga, trosdokument. En följd av detta är att läran, det vill säga det vi tror är sant, kommit att få minimal betydelse i att förena och skilja kyrkor åt.

Ur både kyrkohistoriskt och globalt perspektiv är detta onormalt. Det normala är snarare att lärosatser med olika dignitet förenar och skiljer kristna på olika nivåer. Den första gradens lärosatser förenar alla kristna och definierar vad kristen tro är. Andra gradens lärosatser kan kristna tänka olika om men de är kyrkoskiljande – som exemplet Saddelback Church visat nyligen. Tredje gradens frågor kan man tänka olika om inom den lokala församlingen.

Så är det i regel inte i Sverige. Den första gradens lärosatser är otydligt definierade. Den andra gradens lärosatser är sällan uttryckta (med undantag av dopfrågan). På sina håll finns det knappt några lärosatser som förenar och därför inget som tydligt skiljer kyrkor och samfund från varandra.

Poängen är att den extrema konflikträdslan och kongregationalismen i svensk kristenhet nått vägs ände i fråga om samkönad sexualitet. De olika synsätten är omöjliga att förena. De som menar att samkönad sexualitet är något gott kan inte förenas med de som tror att det är en synd som skiljer människan från Gud.

Därför kan ingen ”medelväg” bestå utan att bli transportsträcka till endera förståelsen. Det går inte att blunda för frågans inneboende sprängkraft. Den utmanar våra extrema sätt att vara kyrka. Vägen framåt kommer att rita om kyrkokartan. Den intressanta frågan är hur.