Oförskämd dom över frikyrkorna

Jag vet inte om jag främst är ledsen eller arg efter att ha läst Siewert Öholms artikel om sitt utträde ur frikyrkan. Siewert skriver själv att analysen är "grovhuggen", och jag önskar att den hade varit mer nyanserad. Jag upplever det inte bara onyanserat, utan som rent oförskämda domar som faller över de olika frikyrkorörelserna. Det grundar inte för ett gott samtal om de problem som finns och som jag till viss del känner igen, utan skapar snarare polemik. Själv kan jag inte måla upp någon nidbild av frikyrkan utan att inbegripa mig själv, jag kan inte prata om problemen utan att göra det till mitt problem. För det är en väsentlig identitetsmarkör hos frikyrkan - att vi som medlemmar utgör kroppen.

Det är inte enbart anställda eller politiker som bestämmer, utan jag är själv med och påverkar. Självklart kan jag som individ inte ändra allt precis så som jag vill, men det är verkligen för väl. Vi har varandra att inte bara förhålla oss till, utan vi är till och med uppmanade att underordna oss varandra, fastän vi långtifrån alltid har samma åsikter. För problem finns, det går inte att förneka. Men det går inte heller att komma ifrån sådana brottningskamper - Nya testamentets brev avslöjar att det fanns i den första församlingen, och det finns även i andra kyrkofamiljer.

Jag återkommer ofta i tankarna till ett samtal mellan en frikyrkopastor, en präst och en katolsk nunna som jag fick lyssna till på Bjärka Säby för ett par år sedan. Pastorn och prästen, som jag hyser högsta respekt för och som är viktiga förebilder för mig, beklagade sig över situationen i sina egna sammanhang och blickade drömskt mot katolska och ortodoxa kyrkan. Nunnan varken lovprisade eller sa något negativt om sin kyrkliga hemvist, fast jag tror att hon väl känner brister inom den katolska kyrkan Men hennes råd var att förbli där man är satt.

Så minns i alla fall jag det, andra kanske uppfattade det annorlunda. Gräset är inte grönare på andra sidan. Och Guds rike är universellt även om vi inte lyckats hålla ihop organisatoriskt så som det kanske varit mening från början.

Där jag nu befinner mig har jag fått syskon ställda bredvid mig som jag inte själv valt men som jag är kallad till att gestalta Kristi kropp tillsammans med. Där vill jag ta mig an svårigheterna och där får vi hjälpas åt att fokusera på Jesus och visa varandra kärlek och på så sätt ge en glimt av Guds rike här och nu, i all vår brustenhet.

Jag tror inte det är omöjligt och jag är glad över att få vara med.