Orimligt att någon som aldrig går i kyrkan har rösträtt

Det är uppfriskande att se hur en stor församling som Pingstkyrkan i Uppsala vågar förnya praxisen kring beslutsfattande. Församlingar har all anledning att se över sina ordningar på området. Förändringar i kyrka och samhälle de senaste sjuttio åren kräver det. En orsak är risken att medlemsmöten och församlingar kapas av grupperingar med egna tveksamma agendor, en annan att det inte längre är självklart hur ett församlingsengagemang ser ut.

Församlingar behöver återigen våga ställa tydliga kriterier för medlemskap och följa upp dessa. Målet bör vara att matrikeln sammanfaller med de som är aktiva. Kraven bör inte, som i frikyrkans barndom, utgå från moralfrågor utan från bekännelsen av Jesus som herre och frälsare.

Länge i frikyrkornas historia dominerade en församlingssyn som hade sin utgångspunkt i upprätthållanden av den rena församlingen. Målet var att alla skulle vara redo när Jesus kommer tillbaka. I församlingsmöten avgjordes vilka som tillhörde ”Vi:et” och vilka som måste betraktas som ”dom” som bör stå utanför baserat på livsföring.

De sår som detta ledde till var många och djupa. Ingen vill tillbaka till dessa ordningar. En individ i dag, även inom församlingen, anser det dessutom kränkande när kollektivet lägger sig i privatlivet. Vi måste därför börja i en annan ände.

Detta innebär inte en ändring bort från bibliska kriterier. Snarare är det ett skifte av bibliska motiv där Jesu exempel får spela en större roll än tidigare. Jesu kriterium för gemenskap och tillhörighet var inte att man levde upp till etiska standarder. Jesus tillät att lärjungarna gjorde fel. Livet med Jesus var en resa som utgick från Petrus bekännelse av att Jesus var Messias, den smorde kungen. Jesus hade ett enormt tålamod med sina närmastes tillkortakommanden. Det viktiga var om de fortsatte leva i nåden och följa honom.

Våra församlingar är långt mindre homogena än förr. Den församling jag själv är pastor i har människor med bakgrund från närapå alla kyrkliga traditioner och dessutom från olika länder. Det som fört oss samman är oftast att vi gillar samma församlingskultur. Att vi har olika teologiska övertygelser är något vi i stor grad är beredda att leva med.

Sist men inte minst är Sverige ett missionsland på ett sätt som inte var fallet när våra församlingar formades. Därför behöver vi skapa modeller för församlingsliv som inte längre ska härbärgera människor som fått bibeltexterna med modersmjölken och som hade kartor över Bibelns länder i skolans klassrum. Vägen till tro är mycket längre och mer omfattande i dag.

En sekulär svensk byter hela sin världsbild när hon kommer till tro. Församlingsformerna måste stödja upp under denna resa, men också uppmuntra till engagemang. Vad innebär det att ha en aktiv tro? Sannolikt ser ett församlingsengagemang i vår individualistiska tid annorlunda ut än för bara några årtionden sedan. Men går det att mäta i siffror kring givande och antal besök? Och ska rösträtten avgöras av individen i en självprövning bara? Det är tveksamt.

Utifrån detta ser jag två vägar framåt som församlingar i dag väljer. Den ena är att öppna medlemskap för nästan alla som vill vara med. Man närmar sig på så sätt folkkyrkans modell. Detta bör leda till att färre beslut tas i församlingsmötet. Demokratin bör i dessa församlingar bli mer representativ. Medlemmarna väljer ett ledarskap som får ett stort förtroende och ansvar för den teologiska inriktningen inklusive tillsättningen av pastorer. Medlemmarna utser alltså guiderna på resan och inte så mycket mer.

Den andra vägen, som jag föredrar, är en modifierad frikyrklig församlingsmodell. Församlingsmötet kvarstår som högsta beslutande organ och har ansvar för den teologiska inriktningen. Med dagens utmaningar innebär att det behövs några tydliga kriterier för medlemskap.

Det centrala kriteriet är den bekännelse som dopet bygger på: Att Jesus är frälsare och herre som också innebär att vi sätter riktningen för resan att bli allt mer lika Jesus, vittna om och ära Jesus med våra liv. Församlingen förväntar att en person som vill bli medlem också delar några teologiska övertygelser som församlingen har. Församlingen måste alltså våga vara partikulär, som Johan von Essen uttryckte det i Dagen den 14/3. Men i det nya landskapet är kriterierna grundläggande allmänna kristna trossatser och speglar i liten grad gamla samfundsövertygelser.

Vidare bör ett kriterium vara att man erkänner Bibeln som trovärdig i allt den påstår och auktoritet för tro och liv. Om inte församlingen har en gemensam kunskapssyn saknas de gemensamma referenspunkter som ett gott samtal om församlingens vägval behöver.

En tredje förväntan på en medlem är att hon delar församlingens liv och gemenskap. Medlemskap bör därför upphöra efter att en person har flyttat från orten, när flytten är permanent. Personer som inte har varit på någon av församlingens samlingar under en längre tid bör heller inte kunna ha kvar sin rösträtt.

Jag tror på en församling som på goda teologiska grunder själva vågar följa upp rimliga kriterier för sin matrikel, väl medveten om att det inte är livets bok vi då skriver i. I dessa frågor ser vi dessutom hur församlingar väljer olika vägar inom samma samfund. Det bör det även i fortsättningen finnas öppenhet för.