Påven utlovade räddning från skärselden för korstågsdeltagare

Korstågen var inte ”kristen jihad” och att be om ursäkt för dem vore att bidra till ett felaktigt ”skuldbeläggningssyndrom”, enligt Kjell O. Lejons debattartikel i Dagen 29 september. Han argumenterar för att korstågen framför allt var försvarskrig i respons till muslimsk aggression och inte expansionistiska erövringståg.

Då jag själv har ägnat de senaste månaderna åt att studera korstågen inom ramen för mina doktorandstudier slås jag av att Lejons argumentation avviker skarpt från vad majoriteten av historiker porträtterar korstågen som. ”Kristen jihad” är tvärtom en vanlig beskrivning av dem, då de var tydligt religiösa ”heliga” krig som påven hävdade garanterade själens frälsning.

Deltagare målade kors på sina sköldar och bröstharnesk och sjöng pilgrimssånger just för att påven och biskopar flitigt hade predikat att detta skulle rädda dem från skärselden.

Forskare som Thomas Madden, Jonathan Riley Smith och Jonathan Harris betonar att det var just denna fanatiska övertygelse att dödandet ärade Gud som skilde korstågen från tidigare krig kristna hade utkämpat.

Bernard Hamilton påpekar i sin bok Religion in the Medieval West att även om läran om rättfärdiga krig under senantiken hade ersatt den fornkyrkliga pacifismen förväntades soldater och riddare fram till 1000-talet göra personlig botgöring om de hade dödat i strid, oavsett om de dräpta var kristna eller ej. Det förändrades radikalt i och med korstågen.

När påven Urban II (cirka 1035–1099) predikade om den militära marschen till Jerusalem var en av hans centrala poänger att det var Guds vilja att muslimer skulle dödas. Han sa att ”Kristus beordrar” att de ska ”förgöra det smutsiga folket från våra fränders land”.

Han kallade även perser för ”ett förbannat folk, helt främmande för Gud” som Jerusalem ”begär att befrias ifrån”. Inte undra på att när korsfararna lyckades inta Jerusalem år 1099 resulterade det i en massiv slakt av tusentals muslimska och judiska män, kvinnor och barn i staden.

Det är sant att det första korståget ägde rum efter att den bysantinske kejsaren Alexios I hade bett påven om militär hjälp för att förhindra de seldjukiska erövringarna av sitt rike. Men korsfararna hade siktet inställt på Jerusalem i stället, en del av dem plundrade bysantinska städer på vägen dit och få samarbetade med Konstantinopels armé.

Slitningarna mellan Bysans och de västerländska korsfararna växte alltmer under kommande korståg och kulminerade med att korsfarare intog Konstantinopel 1204 och plundrade, våldtog och dödade tusentals av sina kristna systrar och bröder. Därefter utropade påvedömet även korståg gentemot västeuropéer som ansågs vara heretiska.

Kjell O. Lejon gör en stor poäng av att det islamska kalifatet hade tagit över kristna befolkningsområden i Mellanöstern och menar att korstågen därmed kan ses som en defensiv reaktion på detta. Men medan vi i dag med rätta ser orientalisk-ortodoxa kristna som en del av den världsvida kyrkan ansåg många katoliker på medeltiden att de var avfallna heretiker – om de över huvud taget kände till deras existens!

När Urban II och andra korstågsförespråkare talade om att hjälpa andra kristna var det bysantinerna de syftade på, och den hjälpen realiserades aldrig. När latinska korsfararstater upprättades var de tydligt romersk-katolska utan någon intention att ge orientalisk-ortodoxa kristna upprättelse.

De skulle säkra katolska pilgrimsfärder till det Heliga Landet – hur orientalisk-ortodoxa behandlades brydde korsfararna sig sällan om. På 1160-talet tog de egyptiska kopterna kraftigt avstånd från korsfararna på grund av deras brutalitet.

Lejon ställer sig frågan om en felaktig förståelse av korstågen leder till att västerlänningar böjer sig för islamistiska stater och terrorister. Svaret är snarare att Sveriges och andra västländers underdånighet mot exempelvis Saudiarabien beror på olja, pengar och politik än historiesyn.

De fruktansvärda terrordåd som exempelvis Hamas begår mot Israel kan aldrig ursäktas och det är det lyckligtvis väldigt få som gör. Vi får inte heller hamna i andra diket och se på alla muslimer som potentiella terrorister.

Historien om korstågen är tvärtom en viktig lärdom i hur fel det kan gå när bilden av “den andre” är ensidigt negativ och när religiös fanatism kombineras med våldsamhet. Att islamska stater också har bedrivit övergrepp ursäktar inte att kristna stater gjorde detsamma. Korstågen var brutala, expansionistiska erövringståg – Jerusalem ligger inte i Frankrike eller Italien direkt. Det är inget som kan ursäktas.