Piensoho har väckt starka reaktioner i församlingen - och på missionsfältet

Ytterst handlar det som nu sker i Filadelfia i Stockholm om bibelsynen: bokstavstro eller bibeltolkning. Den aspekten har näst intill försvunnit i det viktiga fortsatta samtalet. Trots att församlingens föreståndare Niklas Piensoho vid flera tillfällen har framhållit att ”samtliga bibeltexter om homosexualitet är avvisande” har han sökt att formulera en ”egen teologi” om vad dessa texter kan omfatta och bejaka.

Jag tillhör dem som uppmuntrar samtal och debatt kring sexualetik och homosexualitet, främst därför att frågorna har trängt djupt in i församlingar och att unga medlemmar efterfrågar ledarskapets svar och vägledning. Så sent som i augusti skrev jag en debattartikel och efterfrågade det teologiska ledarskapets vägledning i frågan.

Det var därför glädjande när Niklas Piensoho bestämde sig för att lyfta ”Brännande frågor” under några onsdagskvällar i höst. Han har gjort det med mod, ärlighet och ödmjukhet i ett slags teologiskt sökande och har till och med sagt att ”jag kan ha fel”.

Den framförda utgångspunkten för Piensoho har varit att ”först i församlingen” pröva om bibeltexter kring bland annat homosexualitet kan tolkas på annat sätt än via bokstaven. Men i själva verket har han gått en annan väg med tv-inspelade bibelutläggningar som setts på Youtube av över 28 000 personer här hemma och över världen.

Niklas Piensoho förankrade inte sin teologi i vare sig församlingstjänargruppen eller Filadelfias pastorskår, inte heller att frågorna skulle lyftas offentligt. Det är totalt 39 personer, inklusive dem i förortsförsamlingarna i Tyresö, Ekerö och Åkersberga. Först efter de fem offentliga onsdagarna har det inletts utvärderande samtal med pastorer och församlingstjänare.

Under de fem onsdagarna har ingen församlingstjänare eller pastor begärt ordet, ställt frågor till Niklas Piensoho, eller kommit med invändningar. Samlingarna har med något undantag kännetecknats av envägskommunikation. Det kan nog påstås att de allra flesta åhörarna i jämförelse med Niklas Piensohos kunskap och teologiska utbildning befunnit sig i underläge.

Det betyder att vi som medlemmar ännu inte vet vad de övriga 39 i församlingsledningen anser om Piensohos bibeltolkning om till exempel homosexualitet.

Han har heller inte i förväg förankrat sin teologi bland pingstsamfundets pastorer och ledare där det, tror jag, i stort sett råder enighet om att Bibeln bör läsas och tolkas bokstavligt. Åtminstone har den senaste tidens pastorssamlingar pekat på den enigheten.

Därför har flera förväntat sig att onsdagarna skulle leda till någon form av uppföljning och utvärdering, till exempel debatt med någon teologiskt kunnig opponent – varför inte pingstpastor Dan Salomonsson eller teologie doktor Anders Gerdmar – och där även åhörarna givits möjlighet att ställa frågor från golvet. Men så blir det nu inte, utan det har meddelats att ”Brännande frågor” är över i närtid.

I församlingsledningen råder viss oklarhet om vad som slutligen kvarstår av Niklas Piensohos förkunnelser eftersom han har ändrat sig på ett par punkter. Risken är att även medlemmar har lämnats i ovisshet om vad som verkligen gäller i Filadelfia Stockholm.

Det som är allvarligare är reaktionerna från missionsfälten i framför allt Afrika och Mellanöstern. Pingstpastorer och samfundsledare i flera afrikanska länder har framfört skarp kritik mot Niklas Piensohos bibeltolkning.

Svensk pingströrelse, med dess traditionella bokstavstro, har under årtionden bedrivit mission i dessa länder där det i flera av dem är förbjudet i lag att vara homosexuell med fängelse som följd, eller till och med dödsstraff i något land. Kan dessa internationella samarbeten fortsätta om den viktiga pingstförsamlingen Filadelfia Stockholm följer Niklas Piensohos undervisning?

Och vad händer med den centrala relationen med pingstsamfundet Pingst – fria församlingar i samverkan, FFS? I samtal med företrädare för FFS framkommer ”djup oro över att en liberal bibelsyn förkunnas i Filadelfia Stockholm”.

Ändå tycks det mig som om det från och till förmedlas missriktad indirekt kritik mot Niklas Piensoho. Så här kan det låta: ”Villoläror”, ”falska profeter”, ”hisnande omtolkningar av Guds eviga sanning”, ”anpassning till världens ande”, ”den nya falska kristendomen utnyttjar nåden till att försvara och legitimera synd” med mera.

Jag menar att detta bokstavsartilleri låser ett viktigt samtal och kan leda till helt onödiga motsättningar. Bättre är att säga som Joakim Lundqvist, pastor i Livets ord, gör i en artikel i Dagen den 12 december: ”Jag har tydliggjort min egen åsikt, att kyrkans teologi och praxis varken bör eller kan förändras i den här frågan.”

Lundqvist fortsätter: ”Frågan bär också en smärta, en spänning och ett lidande som bibeltroende kristna ibland tenderar att glömma i sin iver att skynda till gudsordets försvar. Jag vädjar till alla som delar min teologiska hållning: Låt oss komma ihåg att det inte bara är teser vi pratar om, utan människor, lika älskade och dyrbara som alla andra.”

Lundqvist avslutar sin artikel: Sanning utan kärlek och medkänsla sätter inte någon fri.

Det instämmer jag i.