Pingströrelsen: En rädd värld behöver en orädd kyrka

Min oro är att kristenheten kommer att backa in i framtiden som en blek kopia av det omgivande samhället och sin egen historia. Jag frågar mig om hon kommer att anpassa sig för att inte väcka anstöt. Kommer hon att anpassa sig till sitt eget sätt att vara på, eller vara modig nog att vilja förvandlas genom nya tankar?

Uttrycken lånar jag från Romarbrevet 12:2 där anpassning och förvandling står i motsats till varandra i en dragkamp mellan världens, vår egen och Guds vilja.

Kommer kyrkan att betyda något på riktigt för vanliga människor? Har vi något att berätta som berör? Kommer vi att kunna förklara vår tro, inte bara teoretiskt, utan också genom att leva ut evangeliet så att de människor som vi möter i vardagen förstår den?

I Sveriges, numera, vackraste stad Växjö, kom Musikhjälpen på besök i förra veckan. I glasburen stod Carola och sjöng ”Go tell it on the mountain that Jesus Christ is born” och utanför fanns ett hav av människor som gungade med och klappade i händerna.

Vår egen kyrka fylldes fyra gånger av julkonserternas besökare. Domkyrkan packades till bredden flera gånger under Luciafirandet och i huvudstaden fylldes Globen under Hillsongs julshow This is Christmas. Uppräkningen av platser där människor samlas i Jesu närhet kan bli oändlig.

Frågan är om kyrkan är benägen att se och möta människors längtan, eller om hon kommer att vara fullt upptagen av anpassningen? Kommer hon att fokusera på behovet av väckelse och förvandling hos sig själv och sin nästa, eller förminskas och försvagas hon till att bli en försvarare av de egnas ”så har vi alltid gjort” eller omgivningens ”så borde ni vara”?

Nils Bolander sätter ord på detta i sin dikt Örnevangelium. Han skriver: ”Kristendomen var ett örnevangelium, sprunget ur den högsta klippspetsens näste på blanka störtflyktsvingar. Men vi tuktade dess djärva fjädrar, rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb, och se – det blev en svart fågel, en pratsam och tam korp.”

Scenen i filmen Jesus Revolution när pastorn Chuck Smith tittar ut över de väletablerade människorna på den ena sidan och de vilsna, sökande hippiesarna på den andra, beskriver ett avgörande ögonblick i pastorns liv. Han brottas med sitt eget inre, beräknar kostnaden, och vänder sig slutligen till hippiesarna och säger: ”You will find freedom and forgiveness here” (”Ni kommer finna frihet och förlåtelse här”).

Hälften av besökarna lämnar sina platser och går ut ur kyrkan i protest, för att aldrig mer komma tillbaka. Kvar fanns de som längtade.

Scenen påverkade mig starkt, då den påminde mig om uppdraget i eget mitt liv och adelsmärket i den kyrka jag längtar att få tillhöra. En kyrka som frimodigt berättar att det finns frihet och förlåtelse i namnet Jesus. För alla.

Jag tror att anpassning ibland odlas fram och drivs på av rädsla. Rädsla för vad medlemmarna ska säga, för vad tidningarna ska skriva eller för vad familjen ska tycka, men också vår egen rädsla för att göra bort oss.

Om man har fått förmånen att möta kristna i olika delar i världen – som Iran, Kina, Eritrea eller arabvärlden – så vet man att förföljelse och utsatthet tillhör vardagen för en kristen. Det är i vår del av västvärlden som vi tycks ha fått för oss att lidande och förföljelse inte tillhör ett kristet liv. Detta är en lyx som vi värnar och vårdar ömt. Risken finns att den långsamt men säkert gör oss till en pratsam och tam korp, i stället för den örn vi är bestämda till att vara.

Om jag får önska något om kristenheten i Sverige inför ett nytt år så är det förvandling. Helst i form av en ny Jesusrörelse som orkar älska alla människor och predika evangelium om frihet och förlåtelse. Inte minst till dem som förlorat hoppet och tron på sig själva och på samhället.

Får jag önska något mer så är det en orädd kyrka som inte anpassar sig efter omvärldens norm. Folket i världen och i Sverige är räddare än någonsin och vad en rädd värld behöver är en orädd kyrka. Om kyrkan är rädd, behöver hon orädda ledare. Och alla behöver vi Jesus, som med sin kärlek kan fördriva all fruktan.

Dagen har erbjudit ledarna för Sveriges största kristna samfund att inför det nya året skriva var sin debattartikel där de riktar sig till landets kristna. Artiklarna publiceras i tidningen samt på Dagen.se/debatt.