Problematiskt att Per Ewerts bok driver opinion utan vetenskapligt stöd

Efter upprepade försök fick Claphaminstitutets direktor Per Ewert hösten 2022 sin avhandling Moving reality closer to the ideal godkänd på VID-högskolan i Stavanger. Även om opponent och betygsnämnd uttryckte tveksamhet ansågs den detaljerade genomgången av ett stort empiriskt material (partiprogram, utredningar, brev och anteckningar från en handfull inflytelserika aktörer i det socialdemokratiska partiet) bidra till ökad kunskap på ett sätt som motiverade att betrakta och godkänna texten som vetenskapligt arbete, trots brister i andra delar.

En kort tid efter disputationen utkom Ewert med boken Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land. Förutom att den är mer läsvänlig driver han där tydligare än i avhandlingen sin grundtes: Den socialdemokratiska hegemonin i Sverige 1932–1976 har varit avgörande för att Sverige blivit världens mest sekulariserade och individualistiska land. Genom en målmedveten och uthållig strategi har socialdemokratin nermonterat den kristendom som genom bibel, ämbete och tradition varit grunden för de gemenskapsstrukturer som det svenska samhället bygger på: nation, folk och familj.

Socialdemokratins strategiska val att – i motsats till klassisk marxistiskt tänkande – snarast använda sig av än att motarbeta Svenska kyrkan i sitt ambitiösa folkhemsbygge är väl känt och dokumenterat, inklusive i tidigare avhandlingar (se exempelvis Ahlbäck 2003, Alvunger 2006). Men Ewert går betydligt längre i sin analys av partiets påverkan av det svenska samhället. Han har dessutom ett uppenbart ärende och en ambition att påverka opinionen, på ett sätt som kopplar direkt in i den nuvarande svenska politiska diskussionen.

Boken har rönt mycket uppmärksamhet och fått okritiskt positiva omdömen från recensenter i bland annat Världen i dag, Epoch Times, och Svensk Tidskrift. Fackteologer har varit mer ifrågasättande, framför allt till Ewerts alltför stora vetenskapliga anspråk. I Dagens Nyheter (13/4-23) ger docent Patrik Hagman exempel som ifrågasätter Ewerts grundpremiss om Sverige som unikt sekulärt, och menar att det snarast är det moderna samhället med dess individualism och auktoritetskritik som Ewert diskuterar. Hagman är framför allt kritisk till att Ewert helt bortser från ett stort antal faktorer som bidragit till utvecklingen och frågar sig vem som påverkade svenskar på 1960-talet mest: Tage Erlander eller John Lennon?

Liknande invändningar kommer från professor Ola Sigurdsson i Kyrkans tidning (27/3-23), som konstaterar att det inte är förrän på 1960-talet som utvecklingen mot det sekulära och individualistiska tar fart på allvar, och att det händer i hela det västliga Europa. Sigurdsson påminner också om att många kristna (frikyrkliga) aktörer stått i bräschen för statskyrkans minskande inflytande och en större självständighet för individen gentemot staten.

Den mest utförliga kritiken av Ewerts bok kommer från professor Arne Rasmusson, som var huvudopponent vid disputationen. I en lång artikel i tidskriften NOD (#1-23) konstaterar han att det är omöjligt att utifrån de data som presenteras hävda ett direkt orsakssamband mellan svensk socialdemokrati och svensk sekularisering, individualisering och autonomi. De flesta västländer har följt samma utvecklingskurva och Sverige är på vissa områden fortfarande mindre individualistiskt än andra länder (exempelvis avseende drogpolitik, prostitution, surrogatmoderskap och eutanasi). Individualism uppfattades snarast som något djupt negativt när det gemensamma folkhemmet stod i centrum. Dessutom var socialdemokratin fram till 1960-talet förvånansvärt konservativt avseende skol- och familjepolitik.

Att framföra åsikter och vilja påverka opinionen är naturligtvis helt legitimt, och till och med önskvärt i ett demokratiskt samhälle. Men det blir problematiskt när detta sker med förment vetenskapliga argument, särskilt när dessa senare åberopas som auktoritativa av andra ledande kristna opinionsbildare.

Ewert har i olika sammanhang efterlyst en fördjupad diskussion om sina slutsatser i boken. Men när han på webben går i svaromål mot sina kritiker från vetenskapssamhället får man intrycket av att han inte är särskilt intresserad av ett seriöst samtal – eller möjligen är det så att han inte riktigt förstår kritiken. Det är på ett sätt uppfriskande att läsa en knappt godkänd nydisputerad persons självsäkra avfärdanden av välmeriterade professorer och docenter. De kritiska frågorna avfärdas snabbt, och med insinuationer om kritikernas bakomliggande agenda: dessa befinner sig helt enkelt på fel sida i den kamp som Ewert ser sig kallad att föra.

Samtalet kring Ewerts avhandling är viktigt. Särskilt viktigt är att fråga sig vad som händer med kyrkan när tongivande kristna så tydligt identifierar sig med politiska strömningar som säger sig vilja med politiska medel driva igenom vad man beskriver som kristna värderingar? Det har skett upprepade gånger under historiens lopp, och har sällan slutat väl.