Problematiskt att teser uppfattas som forskning i Per Ewerts bok

I presentationer av boken Landet som glömde Gud – hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land beskriver Per Ewert att han studerat varför Sverige utvecklats till det land vi har i dag och hur processen gått till. Det här är frågor som intresserar många.

Professor Arne Rasmusson, som var opponent på Ewerts avhandling, kritiserar emellertid den svenska boken för att felaktigt hävda vetenskapligt stöd för dess slutsatser om varför och hur. I Dagen påpekar Pekka Mellergård att boken genomgående ifrågasätts av ledande teologer utifrån just dessa vetenskapliga anspråk. Ewert svarar att han vill diskutera sina ”forskningsresultat och lägga personangrepp och insinuationer åt sidan”. Inom forskning diskuteras emellertid resultat först efter att de godkänts som forskning, där kritik inte handlar om personangrepp och insinuationer utan om en saklig prövning av anspråk utifrån tydligt utarbetade vetenskapliga principer.

I Ewerts avhandling Moving reality closer to the ideal är syftet att analysera hur inställningar till autonomi uttryckts i politiska sammanhang under 44 år med socialdemokratiskt styre. Där beskrivs möjliga implikationer för sekulariseringsprocessen utifrån analyser av sex framträdande socialdemokrater. En avhandling får endast göra anspråk som kan styrkas vetenskapligt. Kritik som riktas mot boken handlar om att nya analyser tillförts, där beskrivning av politiska processer läggs fram som forskningsresultat – trots att det i avhandlingen betonas att analyserna inte kan beskriva sådana processer.

Att som forskare felaktigt hävda vetenskapligt stöd är ett brott mot grundläggande principer för forskning. Ewert försvarar sig med att en populärvetenskaplig bok kan ta med mer källmaterial, på sätt som ”sträcker sig längre än det mer fyrkantiga akademiska urvalet”. Det är naturligtvis möjligt, men nya analyser som inte följer normer för forskning ska då inte presenteras som forskningsresultat.

Ewert och jag är båda medlemmar i församlingen Kungsporten i Huskvarna (EFK) och har genom åren haft dialoger där jag betonat vikten av att vara noga med vetenskapliga anspråk. Första gången vi hamnade på olika sidor i en debatt var i samband med rapporten Det färgglada mörkret. Analysen bestod bland annat i en sökning av ordet ”människovärde” i Prides programblad, som gav noll träffar. Slutsatsen, vars innehåll upprepats i ledartexter inför årets Prideparad, är att Pride inte har någonting med människovärde att göra. Det finns naturligtvis ingen vetenskaplig metod som med det underlaget kan dra den slutsatsen. En motsvarande sökning i Bibeln ger också noll träffar. Ewert svarade på kritiken att han är utsänd av församlingen för ett viktigt uppdrag.

Nu hamnar vi åter på olika sidor i en debatt och Ewert upprepar i dialoger på sociala medier önskan att inte ifrågasättas offentligt. Det strider mot en, enligt honom, biblisk princip för hur kristna ska vara mot varandra. I sitt svar i Dagen upprepar Ewert ett avfärdande av kritik om bokens felaktiga vetenskapliga anspråk, som lyfts av professorer och docenter inom hans forskningsfält, med antydan att kritiken egentligen handlar om honom som person samt att han mött osynliggörande och misstänkliggörande.

Ewert får i egenskap av direktor för Claphaminstitutet, som ledarskribent för Världen Idag och som utsänd av sin hemförsamling stor spridning av texter och föreläsningar. Principen för forskning är att granskning sker offentligt, med prövning om resultat håller vetenskapligt. I de fall de inte håller förväntas forskaren rätta till det. I de dialoger som pågår visar Ewert inga tecken på att ta till sig av den kritik som riktas mot bokens vetenskapliga anspråk och hänvisar dessutom på sociala medier till att pastorer och församlingsledning står bakom honom i den tjänst han utför.

En fråga till pastorer och ledningsgrupper som marknadsför texter och föreläsningar är därmed om det innebär att de också står bakom budskapet, även om metoder som använts inte ger stöd till de slutsatser som presenteras. Liksom om det är önskvärt att stå bakom budskap som kopplar samman teologi med en specifik samhällssyn.

Det finns flera intressanta frågor att diskutera utifrån den aktuella bokens innehåll, men för att inte hamna fel behöver vi skilja mellan vad som är vetenskap respektive opinionsbildning. Båda delarna är av intresse i demokratiska dialoger. Problemet med spridningen av den aktuella bokens budskap är att teser och teorier beskrivs och uppfattas som resultat av forskning. För det får den med rätta kritik från forskarsamhället. Antydan att kritiken handlar om en personlig negativ särbehandling för att författaren beskriver obekväma sanningar är olycklig och riskerar att spä på en misstänksamhet mot forskning, som redan är stor i vissa grupper. Det gynnar möjligen den opinion som författaren driver i egenskap av ledarskribent, men det gynnar inte förtroendet i egenskap av forskare och inte heller demokratiska dialoger.