S var ledande i medveten strävan att göra Sverige sekulärt

Pekka Mellergård har skrivit en artikel om min doktorsavhandling och den svenska populärversionen Landet som glömde Gud (Dagen 10/8). Hans text uppvisar dock flera problem. Ett är att han slår in öppna dörrar. Huvudinvändningen från Mellergård och de kritiker han åberopar tycks vara att socialdemokratin inte är ensam ansvarig för svensk sekularisering. Men att även andra aktörer har del i det som skett är precis det jag betonar i inledning och avslutning i både avhandling och populärversion! Jag har däremot, likt de flesta avhandlingsförfattare, avgränsat mig till ett specifikt område, nämligen den politiska arenan, och hur den agerade i ärenden kring sekularisering och individualism.

Mellergård försöker i sin text beskriva en akademisk process som han inte följt från insidan. Han beskriver likväl ”den detaljerade genomgången av ett stort empiriskt material” som ”ansågs bidra till ökad kunskap på ett sätt som motiverade att godkänna [avhandlingen] som vetenskapligt arbete”. Just detta är mitt bidrag till forskningsfältet och en fördjupad insikt om den period då Sverige utvecklade världens mest annorlunda värderingar.

Denna debatt förs redan i Mellergårds egen tidskrift Nod, där jag har kritiserat hur några av de personer han citerar har fört över diskussionen till min person, samfundstillhörighet och så vidare, samt tillskrivit mig ståndpunkter som jag varken driver eller har. Tyvärr hemfaller även Mellergård till liknande grepp i sin artikel i Dagen. Jag lyfter inte fram nation och folk som samhällets grund, men visar däremot hur dessa är centrala hos Per Albin Hansson och Bondeförbundet. Jag försöker inte heller slå fast direkta orsakssamband, och jag har varit noga med att inte driva egna åsikter, utan låta källmaterialet tala för sig självt.

Eftersom min studie analyserar framväxten av några av det nutida Sveriges mest bärande värderingar insåg jag tidigt att min forskning skulle kunna möta starka reaktioner. Så blev också fallet vid flera tillfällen under avhandlingsprocessen. På ett seminarium inledde en opponent med att identifiera sig som socialdemokrat, och landade i anklagelsen att jag nog måste ha en agenda med arbetet. Mitt svar var att jag – likt de flesta forskare – självfallet har en agenda, nämligen att fylla en kunskapslucka i forskningen genom att beskriva en politisk process, dess centrala aktörer, argument och strategier som på djupet omformade vårt land.

Min studie har fått uppskattande reaktioner från en bred flora inom forskning, kyrka och allmänhet, men precis som förmodat har jag också mött osynliggöranden och ibland även misstänkliggöranden. De hårdaste ifrågasättandena har intressant nog kommit från andra kristna, men jag noterar att kritikerna helst har rört sig kring akademiska metodfrågor, snarare än det historiska förloppet och de faktiska forskningsresultaten.

Min opponent Arne Rasmusson har dock framfört relevanta poänger som kan föra samtalet framåt. Han ogillar förvisso min ”binära” modell där autonomin står som centralt värde i det sekulära och individualistiska projektet, i motsättning till gemenskap, auktoriteter och det Heliga. Det kan man förstås göra, men samtidigt har denna modell på ett framgångsrikt sätt fångat in de motsättningar i värderingar som har uttryckts inte bara i svensk politik utan också i de större värdeförändringar som har påverkat hela västvärlden.

Jag välkomnar om Rasmusson och andra forskare med kritik kan bidra till en utveckling av denna modell – sådant ligger ju i forskningens natur. Men det finns ändå något talande i att tydligt motsatta alternativ ifrågasätts, vilket också illustrerades i Sommar i P1, där religionsvetaren David Thurfjell i sitt sommarprat värjde sig för etiketter som ”troende” eller ”icke troende”. Ett centralt drag i det autonoma projektet är ju en frigörelse från skarpa motpoler, ställningstaganden, normer, eller Gud. Men just för att den autonoma filosofin är så stark är det särskilt angeläget att ärligt och sakligt granska den.

Min övergripande fråga lyder: Fanns det en medveten politisk strävan att förflytta Sverige i sekulär och individualistisk riktning? Svaret är ett tydligt ja, och i den strävan var socialdemokratin otvetydigt ledande. Detta skedde enligt socialistiska ideal, men delvis också utifrån radikala former av liberalism. Med utgångspunkt i detta välkomnar jag varmt att fler breddar forskningen till nya områden av hur det autonoma och sekulära projektet växte fram och hur det har påverkat Sverige.

Att Sverige är unikt starkt påverkat av sekularism och individualism är väl fastslaget. Den stora frågan är nu hur vi hanterar den situationen. Låt oss då diskutera mina forskningsresultat och lägga personangrepp och insinuationer åt sidan. Det är bra att Mellergård ser samtalet om min studie som viktigt. Men saken bör handla om ärendet, inte om min person. En konstruktiv diskussion behövs om vad som skett, och hur vi bör agera för att ge nästa generation en god framtid – här i landet som glömde Gud.