Debatt
Så grymt är Nordkorea
Det finns mängder av exempel på grymheter och övergrepp i Nordkorea. Ändå har Svensk-Nordkoreanska föreningen mage att kalla kritiken för smutskastning, skriver Wilgot Fritzon.
I samband med att nyheten kom att Nordkoreas ledare Kim Jong Il var död har många i media kommenterat situationen i Nordkorea. Vice ordföranden i Svensk-Nordkoreanska föreningen hade i P1 mage att påstå att det var snudd på ett drömland att bo i och menade att västmedia bara smutskastar Nordkorea.
Konkreta exempel är viktiga för att vi ska kunna förstå en viss situation. Jag vill nämna Soon Ok Lees självbiografi "Eyes of the tailless animals". "De band fast mig i sängen med tre läderremmar och körde in en vattenslang i min mun. Med stor kraft spolades vatten ner i min strupe och fyllde magen till en ballong. Så la de en bräda över min mage och två män hoppade upp och ställde sig på brädan. Smärtan var obeskrivlig ..."
Det var början på sex års fängelse, 1986-1992, för Soon Ok Lee i Nordkorea. Hon berättar hur havande kvinnor som fängslades alltid tvingades göra abort. Sprutor med gift stacks in genom mammans mage.
Det kunde hända att bebisar mirakulöst föddes fram levande. Då kom en officer och gav order att barnet skulle dödas. En annan fånge tvingades vrida nacken av bebisen. Om mamman protesterade slogs hon obarmhärtigt. Detta var något av det grymmaste som jag upplevt i mitt liv, berättar Lee.
Lee berättar hur en officer ställde upp åtta kristna och uppmanade dem att avsäga sig sin tro. När de vägrade befallde han andra fångar att hämta 1200-gradig smält järnmassa för att hälla på de kristna som beordrats ner på golvet.
Lukten från bränt människokött fyllde lokalen. Lee stod där och tittade på de förbrända kropparna och undrade vad dessa troenden egentligen trodde på. Vad var mer betydelsefullt för dem än detta liv? "Vad såg de som jag missat?"
I dag förstår Soon Ok Lee då hon själv, efter frisläppandet och flykten från Nordkorea, funnit tron på de kristnas Gud.
Många hade väl hoppats att denna vidriga tortyr skulle upphöra när diktatorn Kim Il Sung dog 1994. Men sedan dess har mängder av vittnen trätt fram, flyktingar som lyckats ta sig ut via Kina. Närmare 20 000 bor i dag i Sydkorea. Och alla ger de en och samma bild: Grymheterna fortsatte med sonen Kim Jong Il vid makten.
Fyrtio nordkoreanska flyktingar, mellan 20 och 73 år, intervjuades i den rapport som kom i november 2005 från Kommissionen om internationell religionsfrihet, en grupp på tio personer som utsågs av senaten och representanthuset i USA 1998.
Alla har vittnat om hur de med egna ögon sett religiösa personer fängslas eller dödas.
En av de intervjuade tjänstgjorde i armén och hjälpte till i ett vägbygge mellan Pyongyang och Nampo. När de höll på att riva ett hus som stod i vägen hittade de en bibel mellan några tegelstenar. Där fanns också en liten anteckningsbok som bland annat innehöll 25 namn, varav fem var församlingsledare:
"Soldaterna lyckades hitta alla 25 personerna och de fördes till en vägarbetsplats. En stor skara människor kommenderades också dit. Jag befann mig på första parkett. De fem församlingsledarna fick hastiga dödsdomar. De bands till armar och fötter och placerades på marken framför en stor vägvält. De andra 20 ställdes upp bredvid välten. De kristna anklagades för att vara spioner och förrädare. Men de skulle nu få chansen att göra bättring.
- Om ni överger er religion och bara ger ära åt Kim Il Sung och Kim Jong Il så kommer ni inte att dödas, ljöd det genom högtalare.
Ingen av de fem på marken gjorde avbön. Deras kristna vänner ropade högt och en del svimmade när de hörde smällarna från huvuden som krossades under vägvälten. Det var helt okej för mig eftersom jag då trodde att kristna var galna människor." (Intervju nr 17.)
Till dessa vittnesbörd kan jag lägga att jag mött en avhoppad nordkoreansk soldat i Sverige som berättade att han själv skjutit fem tillfångatagna kristna i det land som Svensk-Nordkoreanska föreningen hyllar som sitt mönsterland på jorden.
Under 1970-talet var den kommunistiska albanska diktaturen mönsterlandet för Svensk-Albanska föreningen. Dess ordförande ondgjorde sig våldsamt över mig när jag publicerade brott mot mänskliga rättigheter i Albanien. Jag kan nu avslöja att jag fick ett mycket ångerfullt brev från samme ordförande som bad om ursäkt, då han nu efter diktaturens fall verkligen förstått hur folk egentligen hade haft det. Vad måste till för att Svensk-Nordkoreanska föreningen ska få upp sina ögon?
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
