Så tänker jag om hbtq och frikyrkan

Den senaste tiden har det diskuterats mycket på många olika håll om frikyrkan i relation till hbtq. Jag ska ärligt säga att det bär mig emot – exakt varför återkommer jag till i slutet – men jag vill ändå ge mitt perspektiv i den här frågan.

Jag börjar med själva teologin. Från de böcker jag läst som förespråkar ‘inclusive theology’ (ett fullt, kyrkligt accepterande av samkönade relationer) står det klart för mig att resonemangen är alldeles för tunna för att motivera ett avvikande från den i stort sett helt eniga uppfattning som den kristna kyrkan haft i frågan, under snart 2000 år.

Ett återkommande argument är att kyrkan ju redan har ändrat uppfattning kring exempelvis Bibelns avfärdande av kvinnligt ledarskap och dess brist på avfärdande av slaveri. Varför kan man då inte ändra sig i frågan om samkönade äktenskap när nu samtiden förändras?

Den tydliga skillnaden är att när det gäller både kvinnligt ledarskap och slaveri, målar Bibeln ändå upp ett klart eskatologiskt ideal. Bibelns väg till upprättande av gudsrikets kultur, människosyn och värderingar var inte full konfrontation och revolution mot Romarriket. Därför förekommer ingen revolutionär uppmaning i Jesu undervisning eller Paulus brev, i stället uppmuntras troende att hålla frid och respektera lagar och överhet medan evangeliet predikas för alla folk.

I takt med att budskapet om Jesus sprids, kommer i stället dess värderingar att etableras steg för steg. Men under tiden pekar både Jesus och Paulus tydligt mot vad som är gudsrikets idealbild: en verklighet där de fångna en dag ska befrias (Luk 4:18) och där män och kvinnor en dag ska står jämbördigt tillsammans (Gal 3:28).

Men när det gäller samkönade relationer finns däremot ingen sådan eskatologisk idealbild alls i Skriften. Skapelseordningen som bekräftas av Jesus i Matt 19:4 är tydlig: Gud gjorde oss till man och kvinna och lade sin välsignelse över äktenskapet i just den sättningen. Om det från Guds perspektiv hade funnits en annan väg, en lika välsignad alternativ variant, hade vi rimligtvis fått veta detta någonstans i bibelordet. Men någon sådan signal eller hållbar indikation hittar vi helt enkelt inte någonstans.

Utifrån detta, och andra bibelord, blir min åsikt tydlig. Jag har vigt mitt liv åt att ärligt och efter bästa förmåga söka förvalta och förkunna skriften, och hittar där själv inget underlag för något annat ställningstagande än att äktenskapet är ett heligt, av Gud instiftat förbund mellan man och kvinna, och det enda forum där Gud lägger sin välsignelse över sexualiteten.

Här hade jag kunnat avsluta min text, och förmodligen fått några hurrarop från en del kristna för ett tydligt ställningstagande. Men det kan jag inte.

För trots vad jag själv landar i teologiskt, sörjer jag över bristen på medkänsla eller sympati från bibeltroende kristna, gentemot just de människor som drabbas av deras ambition att vara ‘kompromisslösa’ och ‘radikala’: människor i kyrkan som kämpar med sin egen sexuella identitet, eller homosexuella som ges det cementerade intrycket att både kristna och deras Gud hatar dem.

Hur lätt är det inte att ta självklar ställning i en teologisk fråga som inte kostar mig själv något alls över huvud taget! Så bekvämt det är att vara ‘radikal’, när sanningen jag hävdar inte drabbar mig utan bara andra.

Det är oerhört enkelt för mig, en heterosexuell man som är lyckligt gift med en kvinna, att säga att detta är det bibliska alternativet. Och även om detta faktiskt är sant och måste sägas – hur mycket lyhördhet och medkänsla finns det i våra hjärtan gentemot dem vars egen slutsats är att de är födda med en annan läggning? De som i så fall behöver finna sig i att deras egen dröm om kärlek, intimitet och familj inte kan gå i uppfyllelse?

Också i mitt eget sammanhang Livets ord har böcker publicerats och ställningstaganden och uttalanden gjorts, som i sin iver att vara ‘radikala’ och ‘tydliga’ helt saknade empati, förståelse och barmhärtighet med dem som själva kämpade med sin sexualitet. Till er som på detta sätt gavs intrycket att Gud älskar er mindre, eller att era liv är mindre värda: förlåt oss!

Jag har redan tydliggjort min egen åsikt, att kyrkans teologi och praxis varken bör eller kan förändras i den här frågan. Den tro som har meddelats oss är evig. Det som står skrivet, står skrivet. Det jag däremot säger är att även om jag ser frågan som teologiskt tydlig, bär den också en smärta, en spänning och ett lidande som bibeltroende kristna ibland tenderar att glömma i sin iver att skynda till gudsordets försvar.

Jag vädjar till alla som delar min teologiska hållning i frågan: Låt oss komma ihåg att det inte bara är teser vi pratar om, utan människor. Lika älskade och dyrbara som alla andra.

Och att sanning utan kärlek och medkänsla inte sätter någon fri över huvud taget.