Skamliga nedskärningar på biståndet av regeringen och SD

När den borgerliga regeringen med stöd av SD lade fram sin statsbudget bröt de med en lång tradition inom svensk biståndspolitik. Man överger det etablerade enprocentsmålet och ersätter det med ett mål satt i kronor och ören. I ett första steg fryser de biståndet strax under den tidigare nivån, men prognosen visar att det snabbt kommer att bli en betydande sänkning i förhållande till BNI.

Att som Gudrun Brunegård och Magnus Berntsson (KD) försöka svepa in denna faktiska försämring i fina ord om att Sverige även fortsatt ska ”vara ett av världens ledande länder inom internationellt bistånd” är på gränsen till ohederligt, och övertygar knappast någon som är insatt i biståndsfrågorna.

Samtidigt slår regeringen fast att biståndet ska användas som ett verktyg för att uppnå migrationspolitiska villkor. Det är ett avsteg från själva grundprincipen om bistånd och strider mot principerna om effektivt bistånd, som också Mattias Brunander lyfter i sin replik. Att även andra partier brutit mot denna princip är naturligtvis inte ett övertygande argument – särskilt inte som det som nu sker är att något som tidigare gjorts i undantagsfall nu blir systematiskt.

Att sänka biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast. Torkan på Afrikas horn, hungerkatastrofen på Haiti, det väpnade våldet i Sahel, flyktingkrisen i Myanmar är bara några exempel på allvarliga och akuta kriser i världen.

I spåren av coronakrisen ökar fattigdomen i världen samtidigt som auktoritära ledare får allt större inflytande. Att regeringen då väljer att med stöd av SD skära ner på det internationella biståndet är skamligt.

Omläggningen innebär dessutom stora förändringar för de svenska biståndsorganisationerna. För även om regeringen gärna pratar sig varm om hur civilsamhällets organisationer ska få en större roll visar regleringsbrevet till Sida den direkta motsatsen. Där slås fast att samtliga anslag till civilsamhället minskar, i vissa fall dramatiskt.

Detta har man dessutom gjort utan att konsultera eller samråda med biståndets aktörer. Vi kan bara instämma i kritiken från flertalet representanter för pingströrelsen: regeringens biståndspolitik ”visar på en bristande förståelse för hur modernt bistånd ser ut”, och går på tvärs mot de löften som inte minst Kristdemokraterna gett.

Utöver detta drar regeringen drastiskt ned på informationsstödet. Tidningar och organisationer som fått stöd för global journalistik och information under förra året kommer nu enbart få några få procent för att kunna avsluta sina projekt. Regeringens beslut att slå undan benen för civilsamhällets informationsverksamhet kommer minska kunskaperna om svenskt bistånd och riskerar att i förlängningen bidra till ett minskat stöd för internationellt bistånd.

Regeringen säger sig vilja vara en tydlig röst och kraft för jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Det rimmar illa med minskningen av biståndet som sannolikt kommer att drabba just kvinnor och flickor allra hårdast.

Utrikesminister Tobias Billström har varit tydlig med att regeringen i högre grad vill koncentrera biståndet till EU. Situationen i Ukraina är akut. Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig har orsakat en omfattande förödelse, splittrat familjer och tiotusentals civila har dödats eller skadats. Prislappen för att återuppbygga landet efter kriget beräknas till 750 miljarder dollar. Det ska jämföras med världens samlade bistånd som förra året låg på 179 miljarder dollar, enligt OECD.

Att Ukraina behöver internationellt stöd är självklart. Sverige har alla möjligheter att spela en viktig roll både när det gäller humanitärt stöd och till återuppbyggnaden. Samtidigt pågår en rad andra kriser, krig och konflikter runt om i världen. Därför menar Vänsterpartiet att stödet till Ukraina måste gå utöver den befintliga biståndsbudgeten.

Regeringen har upprepade gånger poängterat att man i stället för att se till biståndets storlek vill fokusera på kvalitet, resultat och effektivitet. Att biståndet ska vara effektivt är något Vänsterpartiet länge har drivit. Exakt vad regeringen menar med ett effektivt bistånd har dessvärre inte framgått.

Som tur är finns det tydliga principer och ett globalt ramverk för vad ett effektivt bistånd innebär. Ett effektivt bistånd är inte att se till Sveriges behov snarare än mottagarlandets, inte att koppla biståndet till migrationspolitiska krav eller att blanda ihop bistånd med handelspolitiken. Regeringens politik går emot dessa principer på punkt efter punkt.

Vänsterpartiets utgångspunkt för bistånd är den internationella solidariteten. Sverige ska vara en röst för solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter världen över. Enprocentsmålet en självklar grund. Vi vill dessutom se ett additionellt klimatbistånd och ett omfattande stöd till Ukraina.

Det är tydligt att regeringen inte har några ambitioner om att Sverige ska fortsätta ta ansvar för den globala utvecklingen. Det är inget annat än ett misslyckande.