Skulle Jesus stå och se på om någon försökte ta livet av oskyldiga barn?

Det är ett viktigt samtal som nu pågår i Dagen, om hur vi som kristna ska förhålla oss till krig och våld. Vad gör man när någon attackerar ens land och till slut kanske den egna familjen? Ska man ta till vapen, eller ska man låta bli? För att ställa frågan på sin yttersta spets: Kan en kristen vara militär, eller måste man vara pacifist? Eller kan man välja själv?

Samtalet har sitt upphov i kriget i Ukraina, som inte ligger så långt ifrån Sverige, och det är en fruktansvärd pågående tragedi. Efter min insändare om våndan inför att kanske tvingas försvara sig med våld som kristen har generalmajor Anders Brännström och pacifisterna Anton Johnsson och Annika Wilzén skrivit tänkvärda svar.

Vi är alla överens om att krig är fruktansvärt, och det är som Martin Luther King har sagt: “Om nutidens människa fortsätter sin flirt med kriget kommer hon att lyckas förvandla sitt jordiska hem till ett helvete.”

Medan vi som skrivit är överens om det avskyvärda i krig, drar vi olika slutsatser som kristna om hur vi ska agera om kriget kommer. Brännström skriver att vi behöver en försvarsmakt, vilket jag bara kan hålla med om, och att den yttersta konsekvensen av det är den motbjudande tanken att man kan tvingas döda en människa – i försvar för sitt land eller sin familj.

Johnsson och Wilzén drar en annan slutsats än Brännström: Den radikala tanken att det är fel att döda en annan människa till och med i syftet att försvara vår egen mors liv. Ja, hur ska man tänka här som kristen?

Jag tänker på mitt första möte med flyktingar från Ukraina för en tid sedan, kvinnor och barn som kom till Sverige. Vi möttes i en systerkyrka i Arvika och de kom från en pingstkyrka i Ukraina. Men deras män var tvungna att stanna kvar i Ukraina för att försvara sitt land, och fick inte följa med sina fruar och barn på flykten. Jag kunde inte låta bli att tänka: Hur ska det gå för dessa familjer?

Så oroligt det måste vara att inte veta hur det kommer att gå, och om de får mötas igen? Det är som den grekiske historikern Herodotos har konstaterat: “I fredstid så begraver sönerna sina fäder, men i krigstid så begraver fäderna sina söner.” Ordningen vänds upp och ned. Och agitationen för anfallskrig börjar ofta med påståenden om att ett grannland hotar freden, och därmed bryter kriget loss.

Mina egna tankar tycks gå mitt emellan de som bemött min debattartikel. Jag skulle personligen som kristen ha svårt att arbeta som militär, men jag förstår verkligen behovet av ett försvar och jag inser att Brännström faktiskt är beredd att offra sitt eget liv i försvar för vårt land och ytterst sett för våra familjer. Jag har stor respekt för det, även om jag själv helst inte vill bära vapen. Det bär mig emot. Ändå förstår jag att det i vissa situationer kan behövas våld för att försvara ett land eller sin familj.

Johnsson och Wilzén drar väldigt långtgående slutsatser åt andra hållet. De citerar ett Jesusord som jag tycker verkar vara ryckt ut ur sitt sammanhang. Jo, jag vet Jesus förespråkar ickevåld och fred. Jag vet att han säger att vi ska vända andra kinden till. Men skulle inte Jesus ingripa på något sätt om någon försökte våldta eller döda hans mor? Skulle inte Jesus försvara oskyldiga barn på något sätt om någon kom för att ta livet av eller förgripa sig på dem?

Skulle han stå och se på när ondskan härjar fritt? Jag har väldigt svårt att tro det. Något skulle nog Fredsfursten göra. Min egen slutsats är att jag absolut inte skulle kunna tänka mig att inte ingripa om någon gav sig på min fru, min mor eller mina barn. Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att offra mitt liv för deras skull, och om situationen skulle kräva våld skulle jag inte kunna tänka mig att låta bli. När ondskan möter oss, finns det inga enkla svar. Det finns inte svart eller vitt.

Det här är alltså mitt svar: Jag skulle personligen inte vilja vara militär, men jag förstår verkligen behovet av ett försvar och tänker att en kristen måste ha rätt att försvara sig. Samtidigt är det bara att instämma i att Jesus budskap är ickevåld och fred, vilket vi naturligtvis alla längtar efter.

Nyligen såg jag en bild i tidningen New York Times som fångade mig. På bilden syntes en åttaårig flicka som av en militär fick ta emot en ukrainsk flagga. Anledningen var att hennes 41-åriga pappa omkommit i kriget under en bombattack.

Mina ögon fylls av tårar. Den här pappan får inte se sin dotter växa upp. Han kommer inte att finnas där vid hennes student. Han kommer inte att finnas där på hennes bröllopsdag. Han kommer inte finnas där när hon får barn, om det nu blir så.

Kriget slog sönder hennes familj, och hon är knappast ensam: Tiotusentals människor har dött på grund av detta krig. Jag kan inte ens förstå varför. Vad är poängen och målet med detta krig? Och hur högt blir priset i människoliv innan detta fruktansvärda lidande är över?